Illustratören Tove Jansson

Det ska sägas direkt. Jag är marinerad i Mumin. Och i Tove Jansson-forskning. En sådan Paul Gravett kallar ”muminolog” i boken Illustratören Tove Jansson. Jag håller i den akademiska kursen ”Tove Jansson – text och kontext” vid Åbo Akademi och forskar själv i ämnet. Därför är jag en av de läsare som Gravett inte direkt riktar sig till.

Redan den påkostade utformningen av den blekorangea boken sänder signalen att detta är en överblickande bok vars ingång är att lyfta illustrationen som konstform, genom vårt lands mest översatta författarskap, Tove Janssons.

Journalisten, kuratorn och seriekännaren Gravetts bok utkom på engelska 2022 som en del av en bokserie om tidernas mest framstående brittiska illustratörer, bland vilka Jansson intar en självklar plats. Den översattes omedelbart till tyska, italienska, koreanska och japanska. I år kommer den sympatiska och tilltalande boken på kinesiska och finska samt på svenska i smidig översättning av Ralf Andtbacka och Ulla-Maja Holmfors-Andtbacka. Översikten är välskriven och gör ett relevant och skickligt utsnitt i den kumulerade mängd information som finns om Janssons konstnärskap. Illustratören Quentin Blake har agerat sakkunnig.

Förtöjningen i forskning kapad

Boken är påfallande kortfattad, bara 112 sidor, och består av rikligt med bildmaterial, som ibland upptar flera uppslag i rad. Trots den digra och ständigt expanderande Jansson-forskningen – också kring hennes bildberättande och illustrationskonst, serier och satirteckningar – innehåller boken endast tio noter. Det kan tyckas snålt. Särskilt som merparten av det Gravett säger sagts innan och mer fördjupat. Ta bara påpekandena om inflytandet från John Bauer och Elsa Beskow som är väldokumenterat, bland annat av Janssonforskaren Sirke Happonen i ”Blommor, skräck och den bauerska skogens doktrin: Tove Jansson och illustrationens konventioner” (2014). Happonens digra insatser kring Janssons illustrationer osynliggörs i boken.

Boken aktualiserar svårigheten i att säga något om ett konstnärskap som är grundligt utforskat och samtidigt ständigt genererar nya och dynamiska infallsvinklar, så som riktiga klassiker gör. Den pålästa och insatta läsaren riskerar att irriteras av att dessa insatser slätas över. Jag roar mig med att fylla i referenser i de breda marginalerna. Men detta åsidosatt ska Gravetts bok bedömas för vad den är, en flyhänt och läsvärd exposé, som ställvis lutar mot att vara beundrarpost i sin hyllande ton.

Den tilltänkta läsaren är knappast det Gravett kallar ”den livslånga muminkonnässören” utan boken har mer karaktären av inkörsport och introduktion.

Den tilltänkta läsaren är knappast det Gravett kallar ”den livslånga muminkonnässören” utan boken har mer karaktären av inkörsport och introduktion. Valet av omslagsbild pekar också i denna riktning, av det mer modiga slaget är bilden dessvärre inte. I slutet av boken listas ett urval källor för den som vill leta sig djupare in i diskussionerna. Längst bak i boken erbjuds en tidslinje. Den lutar sig mot Boel Westins tidslinje i biografin Tove Jansson- ord, bild, liv (2007), men skiljer sig också åt.

Föräldrarna som inspirationskälla

Gravetts bok sägs enligt baksidestexten ”koncentrerad kring det som kanske var hennes största och mest undervärderade genialitet: illustrationskonst”. Fullt så undervärderad är väl knappast denna sida, men boken bjuder ändå på en räcka kära återseenden och triggar tankar. Det hyllande greppet är befogat och lätt att instämma i, även om det på sina ställen leder till att ett mer kritiskt resonerande grepp saknas.

Som exempelvis i den inledande beskrivningen där det talas om ”medfödd konstnärlig begåvning” samtidigt som uppväxten i ett utpräglat konstnärshem med föräldrar som ständigt skapar – stora skulpturer och minimala frimärken eller bokomslag – måste ha borgat för ett liv som konstnär. Inte minst har föräldrarna Viktor Jansson och Signe ”Ham” Hammarstens bruk av skala satt distinkta spår hos Tove Jansson, som ständigt laborerar med storleksordningar.

Försäljningssiffrorna var magra, och böckerna fick skjuts först av den internationella framgången med serierna.

Efter att ha tecknat Janssons första steg på illustratörsbanan demonstrerar Gravett konkret den knaggliga början för Mumintrollen. Försäljningssiffrorna var magra, och böckerna fick skjuts först av den internationella framgången med serierna. Exempelvis översattes de med decennielång eftersläpning till finska, vilket en kan hålla i minnet i dessa muminkramande tider.

Queerkonstnär och feminist, faktiskt!

Glädjande nog har tiden kommit då Tove Jansson utan krusiduller presenteras som ”svenskspråkig lesbisk kvinna”. Också böckerna får samma behandling: ”Snorkfröken återspeglar Janssons feminism och hennes insikter om hur praktiska och dugliga kvinnor kan vara” heter det i en något trubbig och komprimerad kommentar.

Att feminismen påtalas är befogat, den har förvisso diskuterats men slarvas ibland bort, kanske för att den kan vara så många olika saker över tid. Gravett lyfter liksom många andra Janssons lesbiska kodspråk där ”Spöken” står för lesbiska, och i bildmaterialet återfinns i sammanhanget en rad spöken som får mej att tänka på Janssons besläktade teknik att placera in snorkar och miniatyr-mumintroll i sina verk långt innan muminvärlden blev sin alldeles egen.

Ju mer en vistas i Janssons allkonstverk bestående av så många fasetter: hela 18 pjäser (när ska någon utforska dem!?), en visskatt som genom Emma Klingenbergs fynd av de undansmusslade ”Visor till min dam” öppnat en ny dimension av finländsk queer vistradition och allt från muraler till reklam för Fazerchoklad omfattas.

Exempelvis är bilden som återger scenografin till Kometen kommer i pjäsform 1949, en visuell förtätning av allt detta. På en trädstam med en dörr hänger skylten ”Spökhus” och på en avkapad trädstam sitter mumin och snusmumriken. De är påfallande små, vilket det stora paketet North State-cigaretter och en tändsticksask understryker. Ett enormt öra på högerkanten och en rad ögonvitor som stirrar ur skogens mörker framstår i ljuset av spök-metaforen som ett påfallande queert landskap i en pjäs på landets svenskspråkiga nationalscen i samarbete mellan två lesbiska kvinnor.

Pjäsen väckte ”vildvuxen debatt”, något som Jansson besvarar i satirteckningens form. Om skogen säger Jansson förresten fyndigt att den blir stor genom att bara en del av stammarna visas, att trädkronorna lämnas utanför. Hennes sätt att återge skog, med bauersk influens, har fått en rad efterföljare som Linda Bondestam och Lisen Adbåge.

Tekniknörderi på detaljnivå

Gravett är en kunnig och inspirerande introduktör. Han rör sig varsamt genom materialet och dynamiken mellan återgivna bilder och hans text fungerar sömlöst. Särskilt fina är de korta karakteristikerna av hur Jansson hittar fram till sin stil: sin distinkta tecknarstil finner hon i moderns metod av ”mönster och struktur i linjer av varierande tyngd och täthet, men inte precist och styrt utan informellt och naturalistiskt”.

Var och en som sett Tove Janssons illustrationer vet att hennes linjedragningar är formidabla.

Men även genom naturstudium: ”naturen, hennes andra stora läromästare, med effekter som påminde om ådror på ett löv, märken på bark eller ränder på stenar”. Japanska konstvetarna Asano Shugo och Kana Murase har påtalat att Janssons sätt att avbilda naturen och vädrets växlingar influerats av ukiyo-e teknik ”bilder av den förbiflytande världen”.

Var och en som sett Tove Janssons illustrationer vet att hennes linjedragningar är formidabla. Att hennes tidiga försök inom måleriet skylldes för att vara för grafiska, illustrativa och narrativa blottlägger hur stark denna ådra var hos henne. Och den kom till sin rätt i serieformatet, de tidiga och modiga satirteckningarna och i muminböckerna. Det som stod på spel var att tecknandets narrativitet inte skulle läcka över i målningens värld.

För den internationella publik boken riktar sig till är Alice, Bilbo och Snark-illustrationerna högintressanta. Tolkien ändrade rentav sin beskrivning av Gollum då Jansson gjort denne massiv. Än en gång spelar storleksskalor in som en av grundbeståndsdelarna i hennes illustrationskonst. Sina figurer tecknade hon om, upp till 60 gånger, tills de såg ”någorlunda fria ut”.

Utmattande att leverera

Gravett har kuraterat bildmaterialet på ett utsökt sätt. Det är lätt att försjunka i bilderna och de väcker insikter. Exempelvis ger återgivningen av filmaffischen till Veikko Nyyrikki Tapiovaaras film Toffelhjältar (1939) mig lust att bläddra igenom min samling filmaffischer i jakt på Janssonillustrationer. Likaså är omslaget till Illés Kaczérs av nazi-Tyskland förbjudna roman Svart erotik (1931) gäckande.

Hon kände sig till slut som ”en tuschmaskin”

Att leverera ständiga seriestrippar höll Jansson sysselsatt intill utmattningens gräns. Hon kände sig till slut som ”en tuschmaskin”. Gravetts utpräglade sinne för detaljer gör läsningen intim: ”Radiographs tekniska ritpennor i två grovlekar, en tunn, den andra bredare nr. 2” är vad Jansson använde sig av.

Gravett återkommer också till hennes innovativa bruk av föremål som avgränsar serierutor från varandra. Ljudeffekter i bild skydde hon. Kaffefläckar och skrynklor brer ut sig och vittnar om materialiteten och att Janssons arbete inte var avgränsat från hennes liv i övrigt: ”Det är bra att ha stripsen att gno med ibland, dem klarar man i hur livfulla environger som helst”.

Exempelvis följer Gravett mumin-nosarnas utveckling från smal till sfärisk, inspirerad av en översnöad stubbe. ”Konturerna av hennes tidiga troll gav ett intryck av skörhet – de var mindre jämna och fylliga än i den senare versionen, och hade också mun” heter det om Småtrollen och den stora översvämningen (1945). Det är en träffande formulering, men den som vill vara säker på att den är Gravetts bör läsa hans bok i relief mot Boel Westins banbrytande biografi och andra arbeten.