Göra gott

När jag läser norska Trude Marsteins roman Göra gott börjar några diktrader eka i mitt huvud: ”Jorden kan du inte göra om./ Stilla din häftiga själ!/ Endast en sak kan du göra:/ en annan människa väl.” Raderna är Stig Dagermans, och kan man inte fortsättningen kan man kila in på internet där han glädjande nog är regelbunden gäst hos många bloggare.

”Göra gott” är en fras som återkommer – fastän sparsamt – i Marsteins roman. Ibland kan man läsa den som ett sammandrag av ”göra så gott man kan” . Ibland ingår det i den skoningslösa reflektionen över egna tillkortakommanden: ”Göra något för andra. Göra något gott, bara göra något gott för att göra något gott, det har jag aldrig gjort, det är det jag skulle ha gjort…”

Ledmotiv – men inga slutsatser

”Göra gott” är ledmotiv, men Marstein lutar sällan åt explicita slutsatser. Hennes komposition är för strikt för det, och hennes avsikt är att låta mycket ske inom läsaren själv. Det tackar man också för, för det är ofta romaner av i dag vill skriva en allting på näsan. Att läsa Marstein är att uppleva hur en litterär text innebär en kristallisation, hur en skicklig gestaltning ger både insikter och njutning.

Upplägget är enkelt men kräver en hel del av sin författare. Tidrymden omspänner två dagar i en mindre norsk stad, involverade är närmare hundratjugo personer och alla framträder monologiskt i jagform. Regelrätt kapitelindelning finns inte, men nytt avsnitt markerar ny röst.

Texten är lätt löpande, inget avancerat ordval, ingen alltför komplicerad meningsbyggnad. Marstein är en driven författare som underställer sin penna sitt projekt. Romanen är inte svårläst, men det läsaren utsätts för vid varje styckebyte, vid varje röstväxling, är ett ögonblicks blindhet, innan man fått syn på vem det är som talar. En av romanens huvuduppgifter tror jag just är detta: att vi ska ana vår egen blindhet.

Festens dramaturgi

Den här blindheten är inte till förfång för förståelsen av romanen, den är snarare en av finesserna med läsningen, och den får en att skärpa uppmärksamheten. Och då man märker att man inte kan minnas alla personer (det kan man inte!) kan man tänka sig att man deltar i en fest, ett stort kalas, där man gör så många nya bekantskaper att man inte efteråt kan komma ihåg dem alla.

Romanpersonerna kommer också att stanna minnet i olika kombinationer beroende på olika läsares temperament och preferenser. Jag minns prästen som försöker vara så folklig, en extremt överbeskyddande mamma och en mor som är så där absurt välvillig. Jag minns bögparet som beslutat sig för ett sätt att skaffa barn, jag minns honom som nervöst ska hålla tacktalet på födelsedagen som avfiras under överdådiga former. Jag minns den som kör över katten och flickan som har leukemi och ropar: ”Jag vill inte ha någon glass!” Jag minns fyllediskussionen om pornografi på krogen, jag minns killen som går på droger och drar sig undan. Jag minns mannen som ett fasansfullt ögonblick tror att hans son har drunknat och taxichauffören som fruktar att få kvinnor på väg till förlossningskliniken som kunder (de är så hänsynslösa!).

Men människor kommer och går inte hur som helst i romanen. Entréerna i historien kan förstås ses som punktbelysningar av ett samtida samhälle, med företag och köpcentrum, sjukhus och åldringsvård, skola och kyrka och krogar och caféer. Och husen där alla bor, hemmen, som är delar av både det privata och det gemensamma livet. Men Trude Marstein har valt en femtioårsdag som berättelsens nav. Karoline Skramnes, som har en hög befattning på ortens viktigaste företag firar sin födelsedag på restaurang med trerätters middag, fri tillgång till baren och levande musik.

Berättandet börjar egentligen dagen efter då man också ställer till en liten fest, ett dopkalas med kaffe och tårta, med en knubbig, inte alldeles vacker baby och delvis ganska motsträviga gäster. Sen snurrar man in mot kompositionens mittpunkt, som egentligen också är dess början och slut, Karolines fest.

Samhället som ”huvudperson”

Om man vill kan man säga att staden, samhället, utgör huvudperson, och Marstein är i så fall varken först eller ensam om ett sådant grepp. Men hennes vinkel är inte den moderna sociologens och inte heller är hon lika distanserat vass och omutligt ironisk som en George Eliot i Middlemarch för mer än hundra år sedan. I stället låter hon sina romanpersoner glida samman i kluster som lyses upp av den röst som för tillfället talar. Den rösten refererar och kommenterar både ett yttre och ett inre skeende.

Trude Marstein är inte heller ensam om att skriva kollektivromaner i dag. Carsten Jensen, Torbjörn Flygt, Jón Kalman Stefánsson, är några av hennes kolleger i genren. Det kan finnas en beställning på denna typ av litteratur, som skildrar relationer utan att gå in via psykologiserandet utan hellre läser av individernas reaktioner som ett slags symtom på tiden. Jag välkomnar den.

Trude Marstein låter samtliga utsagor utgå från romanpersonerna, ingen sammanhållande röst finns, men det finns en komposition. Det sammanhållande blir det allmänna, det representativa: en brackig fest där alla är mer eller mindre smakfullt uppklädda och mer eller mindre smakfullt berusade. Men liksom en lättnad finns järnvägsstationen och tågen, vilkas tidtabeller åtminstone födelsedagsbarnet kan utantill, som en utväg, en alldeles konkret väg ut.

Detaljernas avgörande betydelse

Man imponeras av det eleganta romanbygget. Texten fångar detaljer och antydningar: en kaffefläck efter en slarvig servitris, en skvallrig granne, en älgstek, ett rejält klavertramp, en trimmad bil, en hemlig kyss som någon ändå såg. De dräneras på betydelse och flödet landar i en impressionistisk målning av ett samhälle som inte alls bara består av den struktur ekonomi och beslutsfattare tvingat fram utan också av alla enskildas tankar reaktioner och förutfattade meningar, deras kärlek och deras smärta. Man kan förställa sig allt det som ett fluidum som ibland fräter sönder och ibland stärker strukturerna.

Det är svårt att lägga undan boken innan man plöjt nästan de 400 sidor den sträcker sig över. Och man kan fundera var magnetismen ligger, i den skickligt doserade texten, eller i det namnlösa organ hos oss själva som känner igen vår egen tids villkor?

Det är i alla fall befriande att läsa Trude Marsteins Göra gott, hennes sjätte bok, som föreligger på svenska i Lotta Eklunds precisa översättning. Hon debuterade med 1998 med Sterk sult, plutselig kvalme (Stark hunger, plötsligt illamående) och har också skrivit essäer och en bok för barn. Redan från början blev hon prisbelönt. Hon har bl. a fått Tarjei Vesaas debutantpris (1998) det norska kritikerpriset för Gör gott roman och det prestigefyllda P O Enqvistpriset 2007. Allt det känns välförtjänt.