Hem till mig

Trude Marstein slog igenom på svenska med romanen Göra gott, som utspelade sig i en norsk småstad och hade en femtioårsdag, en viktig person i staden fyllde femtio, som igångsättare. Sedan fick man en mosaikartad berättelse där långt över hundra människor gled in i fokus, i jagform. Var gång det skedde ett byte av perspektiv och huvudperson uppstod ett ögonblick av hisnande förvirring. Ett av bokens uppsåt var kanske att avkräva läsaren att hon skulle orientera sig.

”Jag är intresserad av uppbyggnad och struktur, att romanen har en viss helhet. Men jag är mest intresserad av människor i situationer. Gärna växlingen mellan vad som sker inne i huvudet och vad som sker i yttre dialog och registrering av omgivningen. Men det får inte bli dramatiskt eller excentriskt eller romantiskt”, sa Marstein i en intervju för Dagens Nyheter 2009.

Brännhett perspektiv

Samma sak kunde ganska långt gälla för Hem till mig (Hjem til meg, 2012), som är Marsteins tredje roman på svenska. Alla har blivit översatta av Lotta Eklund, som också är en annan spännande norsk romanförfattares, Hanne Ørstaviks, översättare. Lotta Eklund har en särskild kompetens att fånga det som står mellan raderna, eller som svävar som en underlig mättad atmosfär kring berättelserna.

Men Ørstavik och Marstein har olika temperament som författare, den ena tar tag i stora existentiella frågor och gestaltar dem genom svåra och såriga relationer, den andra tar sig rätt in i vardagens trivialiteter på ett sätt som får en att se sig om efter stora formulerade existentiella frågor. Marstein representerar den senare attityden, den kan låta kylig, i alla fall sval. Men hon går i stället så nära att berättelsen övertar protagonistens synvinkel – så som hon så framgångsrikt demonstrerade det i Göra gott. Det är som i leken man lekte när man var liten, Gömma nyckel. ”Bränner det?” frågade man den som gömt det man letade efter. Ju närmare man kom desto hetare blev det.

Men så: under en krogkväll blir han betagen i en av servitriserna

Hem till mig handlar om en man som i början av romanen blir färdig läkare, går in i arbetslivet, gifter sig, skaffar ett hus och får barn, två döttrar. Allt går bra. Hans patienter har förtroende för honom, han kommer så bra överens man kan med sina arbetskamrater. Men så: under en krogkväll blir han betagen i en av servitriserna – eller besatt – och de inleder ett förhållande. Där börjar Ove Hauglis parallella liv, det liv han hemlighåller för familjen, hans otrohetsaffärer. Och det stannar inte här. En skådespelerska blir nästa besatthet, den kostar honom hans äktenskap … Det nya förhållandet blir också interfolierat av ett annat. Och så vidare.

Hur mannen redigerar sin historia

Det som skiljer den här berättelsen från en trivial historia med tillhörande indignerad berättarröst är att den berättas strikt ur Oves synvinkel. Det är också den mest komplicerade utgångspunkten. Och det är mindre själva ”äventyren” som gör skildringen spännande, utan mer hur han ska sköta allt så att det löper utan större mankemang.

Hem till mig är en roman om hur mannen redigerar sin historia, synen på sig själv. Han är generös också, men ser inte på vilket sätt han är självupptagen. När han ”åker fast” släpper han greppet, börjar på ny kula. Det är ingen berättelse som beskriver mannens sorg efter en sprucken relation, ett söndertrasat äktenskap. I stället hugger en unken känsla, som dålig andedräkt, honom rakt i ansiktet när han ser sin före detta hustru böja sig över en hunden hon har skaffat tillsammans med sin nya partner. Ove kan hantera de stora dragen, han är bra på att manipulera och ljuga lite om det behövs. Det är de små rörelserna i vardagen med nära (och för all del kära; detta är ingen cynisk berättelse) som får honom ur balans.

Berättelsen löper inte i jämn kronologisk lunk

Berättelsen är konstruerad så att den berättar snart sagt hela hans vuxna liv, men den löper inte i jämn kronologisk lunk. Ibland kan berättaren Ove gå händelserna i förväg i någon randanmärkning som antyder vad om komma skall. Men boken är också indelad i avgränsade tidsperioder där långa sjok får stå i skuggan – som ett slags parallell till Oves egna blinda fläckar.

Man läser efter hand med en klinisk blick, om man än också ibland får också lov att värja sig för en viss förtrytelse. Men Ove är paradoxalt nog ganska ansiktslös. Det är svårt att föreställa sig hur han se ut.  Hans vänsterprassel och fastare relationer förändrar sig också genom åren. Genom de kvinnor han väljer, faller för, åskådliggörs hur han åldras.

På köpet får man en rad kvinnoskildringar

Historien får också liksom på köpet en rad kvinnoskildringar, någon gång sparsamma och fragmentariska, andra skarpare i konturen. Och som om Ove levde i en svårt osynkroniserad värld ser han dem tydligast först när han sedan länge lämnat dem. Med själva rytmen i berättelsen lyckas Marstein visa hur förlustens massiva svårmod till slut kommer ikapp huvudpersonen. Det mesta har blivit för sent. Då har man själv tagit fram en viss medkänsla, som får blanda sig med alla andra känslor romanen väcker.

Romanen väcker också lust till jämförelse med andra skildringar som renodlat beskriver manliga beteenden i relationer (till kvinnor). Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande beskrev ett mönster med omutlig logik; först fick den pris, sen ville receptionen detronisera den genom att en speciell man steg fram och sa att det var just han som avbildades.

Författaren har skrotat den hjälteroll som tidigare varit kvinnokarlens

Egenmäktigt förfarande och Hem till mig liknar som romankonstruktioner inte varandra särskilt mycket. Hem till mig har ingen tes, den resonerar inte, utan tar sig fram i tillvarons klottighet med Ove Hauglis fladdrandeljus som vägledning. Trude Marstein har sagt att hon inte riktigt visste vad som skulle hända när hon började skriva om Ove Haugli, men att hon ville förstå honom. Kanske har hon visat att otrogen är man först och främst mot sig själv. Det hon också har gjort är att hon har skrotat den hjälteroll som varit kvinnokarlens.

Men att sympatisera med Ove är inte givet att man kan, och det handlar till slut mindre om hans ”affärer” och mer om den själviskhet som  i alla relationer, utom dem till patienterna, kommer helt naturligt. När hans nästan vuxna dotter anländer till tårögd till familjemiddagen direkt från terapin, är det första han tänker på att hon förstås talat om honom. Just det behöver inte nödvändigtvis definiera honom som man, men mer som en människa representativ vår jagsjuka tid.