Anteckningar

Ett litet barn vid namn Vanessa har dött. Detta är huvudtemat i Tua Forsströms tolfte diktsamling Anteckningar. Hur det gått till kan läsaren bara gissa, och det spelar ingen större roll. Det som aldrig borde hända har hänt och världen blir aldrig mer som den ska. Stundvis är det enda som går att göra att upprepa instruktioner till barnet om att komma tillbaka när man räknat till fyra.

I många intervjuer har man fått läsa om tragedin med Tua Forsströms barnbarn som gick så tidigt bort. Jag har all respekt för hennes sorg, och tänker att så mycket jag saknade min mamma kan jag bara föreställa mig hur det skulle ha varit om hon till på köpet skulle ha varit ett barn.

Det som aldrig borde hända har hänt och världen blir aldrig mer som den ska

När jag nu läser och ska bedöma diktboken som handlar om sorgearbetet, är det svårt att helt bortse från bakgrunden. Jag har ändå så gott det går försökt glömma vad jag har hört och läsa dessa dikter som dikter. Det handlar nu framför allt om att sålla fram det i boken man lätt missar om man låter de fakta man känner till styra läsningen.

Inbjudan till olika slags läsningar

Det här är inte en bok som enbart handlar om en enda, förfärlig händelse. Man behöver bara fundera på den mycket opersonliga titeln, som inbjuder en till alla möjliga slags läsningar.

Dikten på första sidan vet jag när jag börjar läsa att är en mörk retroaktiv profetia om det lilla barnet:

1
Minns du ännu när du var ett barn
och gick med oss samma väg dag efter dag?
Det var en liten fors som brusade så
starkt, och berget stupade i vattnet 

2
Vi skulle gå ner till stranden och höll varandras
hand, och du var en liten flicka i klänning

Diktarens grepp är det hennes trogna läsare känner igen. Ett molande understatement

Men det kan också finnas t ex en ekologisk dimension. Landskapet där vi gick är kanske nu dött eller förvanskat, eller kommer snart att vara det.

Diktarens grepp är det hennes trogna läsare känner igen. Ett molande understatement. De undflyende djuren som förkroppsligar känsligheten. Ordet ”stationerna” som har en personlig definition som är svår att ringa in (och inte behöver ringas in). Den speciella humorn: ”Det finns en förening för dem som vandrar i mörkret.” Sättet att i dikterna kommunicera både med (ibland för länge sedan döda) världskändisar och personliga bekanta. Ibland är adressaterna anonyma, man får gissa vem du är när det står ”jag skriver till dig …”

En ny dimension

I den nya boken finns dock en ny dimension, eller flera. Oftare än förr har understatementkänslorna gett vika för mer nakna:

Molnen gråten och dimman Vanessa
Rinner vatten längs kinderna halsen
Gråter tills gråten slutar att gråta

—

Jag vet att när olyckan drabbar oss och tar det mest
älskade tänker en människa inte många tankar.
Varför just hon som var liten, varför inte jag.

Men bara här och där. För det mesta rör sig förtvivlan mera mellan raderna. I enkla starka rader som ”Ta inte med dig allt” och ”Lilla modiga kamrat”. Glädjen finns här också, även den följer en egen definition: ”Det finns mörker och vänlighet”.

En av de mest intressanta dikter jag har läst av Forsström är en av dem som finns i slutet och heter ”Om att lära sig och inte glömma”. Den förklaras vara skriven ”Fritt efter intervju på ett dagis i tv-nyheterna våren 2016”. Här är den i sin gåtfulla helhet:

En liten flicka med ämbar tittar rakt i kameran. Låt barnen komma hit, säger hon, barnen är trötta och kan inte gå så fort. Vi ska lära barnen att leka. Vi som är stora kan hålla en bebis i famnen. Ingen behöver sova och barnen får ha våra djur. Om ingen kommer och hämtar får barnen komma till oss.

Glädjen finns här också, även den följer en egen definition

Forsström har under hela sin karriär skrivit om ensamhet och smärta; barnen och de vuxna är kanske alla i viss mening diktjaget själv.

Jag tänker på Beatles låt ”Octopus´s Garden”, som trots vad man först kan tro beskriver ett paradis. Bläckfisken släpper in oss, och han vet var vi har varit. Antagligen någonstans där det uppstod ett behov av tröst. I den här dikten finns inga vuxna, bara någon sorts överjordiska barn som kan ta hand om andra mindre (jordiska eller överjordiska).

En diktare som litar mindre på sin intuition än Forsström skulle i ett likande fall ha nämnt datum och citat ur sändningen, vilket skulle ha dragit ner dikten på jorden och plattat till den.

En tröst och en kuslighet

Sjön är ett av de ständigt återkommande motiven, det finns både en tröst och en kuslighet kring den. I en lång dikt som bara består av frågor, känns det som om läsaren blir släpad under vattnet:

… Hur känns det att vara Vanessa? Varför ser jag på molnen? Vad gråter jag för? Vart simmar jag? Vad drömmer jag? Var är min mamma och pappa? Vem vill jag leka med? Vad gör mig glad? När förfrös jag? Vad gör vinden med mig? En hurdan fisk är du? Vem är din mamma och pappa? …

Ett av Tua Forsströms kännetecken är en speciell form av återanvändning. Om man läser hennes böcker efter varandra kan man hitta återkommande rader, och variationer på samma dikter eller partier av dikter.

Ett av Tua Forsströms kännetecken är en speciell form av återanvändning

Återanvändning kan förstås vara mer eller mindre uppfinningsrik. Följande rader skulle jag när som helst om de förekom anonymt känna igen som Forsströms, men de känns som ett avkok på henne som diktare:

… Ibland börjar det blåsa hårt inte sant,
allt rörs upp som snön i de där glaskulorna

något hängivet
något oskuldsfullt
något självförglömmande
lite vattenfyllda spår

och sjunker till bottnen långsamt
sjunker tillbaka till bottnen och blir till
andra mönster långsamt

—

Nedbrytningen av uttrycksförmågan

Bokens språkliga grundrecept är av allt att döma att visa hur riktigt svåra känslor bryter ner uttrycksförmågan. Istället för att uttrycka sig nyanserat talar den vuxna i utrop, med ett barns vokabulär. Detta är skickligt, men problemet är att det inte sker konsekvent. Den vuxna, medvetna poetrösten som förekommer parallellt gör att det är som om vi läser två böcker på en gång. Det ursprungligt barnasinnade och det förmanande krockar med varandra. I raderna ovan finns en metafor eller liknelse, av ganska slitet slag (glaskulan). En konkretisering som samtidigt är utan skärpa.

Istället för att uttrycka sig nyanserat talar den vuxna i utrop, med ett barns vokabulär

Det som intresserar mig mest i passagen är det som vid första anblicken kan se ut som ett riktigt slappt uttryck, det talspråkliga ”de där”; inte för att det är talspråkligt, ett intressant stilmedel Forsström och många andra i hennes diktargeneration har arbetat mycket med (de flesta med sämre framgång än hon), utan för att läsaren frågar sig ”vilka glaskulor, borde jag se dem eller känna till dem?”.

Liksom Forsström på andra ställen suddar ut skillnaden mellan barn och vuxen, är hon här som ett litet barn man talar med i telefon. Barnen visar något och säger ”titta”. Man ser inte det barnet visar men det är roligt ändå. Så kanske det jag såg som en konflikt mellan barnasinnad och förmanande inte är det, eller så är det en medveten strategi att jag ska se den så.

Identifikationen blir så stark

Eller så är det just här vi når bokens kärna: identifikationen mellan diktaren och Vanessa är så stark att de är varandra. (Det kan för övrigt hända att ”de där glaskulorna” syftar på någon tidigare dikt av författaren som jag inte just nu kan dra mig till minnes.)

I den här boken finns också levande barn. Även om något sorgligt händer dem senare påverkar det inte själva minnesbilden.

…

Barnen
radar upp på golvet sina älgar, möss och
lodjur av plast och diskuterar mumlande
med dem. De glömmer och springer
vidare till nya lekar, och djurens spår

försvinner i diset inåt skogen.

Eller så är det just här vi når bokens kärna: identifikationen mellan diktaren och Vanessa är så stark att de är varandra

I den här sorgeboken finns andra, hemliga små böcker där sorgen är okänd. Min slutsats är ändå att detta är en bra bok, men inte en av diktarens bästa. T ex följande dikt är riktigt svag hur jag än ser på den:

20

På bordet ligger granna kritor, sax och tejp
När hjärtat är sorgset förvandlas allt i världen
till tårar

Innehållet är känsligt, men det skär mot den högtidliga tonen. Den korta dikten ropar ut att den gestaltar, trots att den inte gör det.

Nära det väntade och det oväntade

När jag delvis är kritisk, vet jag emellertid att Forsströms samlingar brukar blir bättre ju fler gånger man läser dem. En orsak till att jag tycker Parkerna är så fin är att jag kan den utantill. Jag tror det är i Snöleopard som det talas om musik som minnet av känslor.

Dikterna har den egenskapen att de tar med sig de känslor man haft när man har läst dem, lagrar dem för varje gång och gör dem till en del av läsningen

Forsströms dikter, deras rytm, struktur och deras ordval som hela tiden rör sig nära både det väntade och det oväntade, har den underliga egenskapen att de tar med sig de känslor man själv har haft vid de tillfällen man har läst dem, lagrar dem för varje gång och gör dem till en del av läsningen. Till sist kan man dikterna och upprepar dem för sig själv, och upprepningarna blir nya läsningar från vilka man i sin tur minns känslor och associationer. Jag kan inte förklara varför den här mekanismen finns i så hög grad just i Tua Forsströms poesi. Men det kan få vara en gåta, hon är alltid värd att läsa.