Någon gång regn i Ngorongoro

Det är ett härligt namn på sin nya diktsamling svenskfinska Tuija Nieminen Kristofersson har valt för sin fjärde diktsamling Någon gång regn i Ngorongoro. Jag noterar sju varierande o- och u-ljud, olika ljudande g: n finns det sex stycken av, och sex stycken n-ljud. Var ska poesin finnas, om inte (också) i titeln på en bok med poesi?

Kanske idén om att även en torr vit årstid kan innehålla en dag av regn har en viss relevans med tanke på Nieminen Kristoferssons bok som helhet? I vilket fall är det en intressant, lite annorlunda diktsamling än de flesta andra yngre kvinnliga poeter i Sverige brukar skriva.

Avstampet för berättelsen – för det är ett slags geografiskt glidande berättelse som Nieminen Kristofersson bjuder på – är kiselstenarna, sanden och undervattensvyerna vid och i Kattegatt. Man förflyttas sedan från finländska åsar med deras inbyggda bon av sten till de uråldriga stenarna i Tvåflodslandet, i Egypten kanske, längre ner och däromkring, där ”Gud har så många berg” och där ”döda skalbaggar har en hieroglyfisk besvärjelse”.

Subtila glidningar

En del av texterna i boken kan visserligen uppfattas som en smula torra, som en bedrägligt beskrivande kontext, där landskapets nakna stenar och sand får sjudande liv endast efter att man kommit in i bokens djupare andning, och där det framträder subtila glidningar mellan kulturer, i sinnet samt i och utanför tiden.

Järn, bläck, jord och djur vävs samman till ett bejakande av världens biologiska stumhet men även till öppningar inåt mot osynliga världar – just genom att författarinnan gläntar på dörren till dem genom att låta tystnaden i tingen och landskapen tala sitt eget viskande språk. Somliga av dikterna öppnar sig mer för mig, andra mindre. Ibland saknar jag mer glöd och spänst, men Nieminen Kristoferssons styrka ligger i det lågmälda tilltalet som skyr trumpeter, skimrande moln och solnedgångar utan slut.

Vardagens situationer

En av de bästa dikterna handlar likväl inte om geografiska förflyttningar, filosoferande kring exempelvis ”pietismens förkvävande undervegatation” (en sanning man förstås i och för sig kan diskutera!) eller om hur fiskens ögon blir vita när den kokas, utan är en där man med en rysning kan känna igen en vardaglig situation någonstans i Sverige – eller i Finland:

När han går förbi delikatessdisken tänker han/ mannens ännu inte kategoriserade tankar/ på skillnaden mellan händerna, hennes mindre/ starkare, hur hon skulle laga steken i en lerkruka/ i ugnen med andra kryddor; välja ett annat vin/ hemlagad glass och espresso. Hur hon skulle berätta/ om en annan skog, om pelarträd akacior, om den tjocka/ kalla morgondimman som håller kvar fukten vattnar slätten/ nedanför, majsodlingarna kaffebönorna.

Det konkretas rytmiska legato

Här möts dock i alla fall de olika världar som Nieminen Kristofersson väljer att beskriva för oss. Det finns en kvinnlighet av ett särskilt slag i boken, naturligtvis. Man kan också skönja ett stråk av arbetardiktning, sociala analyser av det postmoderna slag som idag i poesin är kraftigt konstaterande och på ytan kyliga.

När hon vill vara metapoetisk är Nieminen Kristoferson det väldigt medvetet och det bör hon få ett erkännande för. Endast ibland blir hon en smula långtråkig då ord på ord ska undervisas för läsaren. Jag återvänder ständigt till de mest konkreta dikterna, där gammalt och nytt, det som man vet och det som man inte vet, träder fram på diktens arena med mycket naturlig och rytmisk legato:

Jag bestämde mig för att bli lycklig av färgerna/ av garnet av de gamla texterna deras skrovliga punkter/ fastnade mellan tänderna när jag uttalade ordet/ för tomhet för mörker för det vinande stilla visslandet/ under hälarna när man barfota klättrar uppför en brant/ sanddyn, och jag blev det när jag sparade för att/ kunna köpa ullgarn på postorder.