Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström

Älvan och jordanden är en bok om ett äktenskap som inte blev långt, men som formade ett flertal människors tillvaro. Allra mest, förstås, för barnen som föddes i det.

Det är ur det perspektivet som litteraturkritikern och författaren Tuva Korsström skriver fram biografin över sina föräldrar: författaren Mirjam Tuominen (1913–1967) och bildkonstnären Torsten Korsström (1909–1964). Deras relation inleddes som en ungdomsförälskelse, som efter en paus följdes av ett äktenskap som i praktiken bara varade lite längre än vinter- och fortsättningskriget. I det föddes döttrarna Kyra och Tuva.

Men lika mycket som det är en berättelse om dessa personers fysiska liv och omständigheter är det en bok om hur liv kan uttryckas och verbaliserats i otaliga brev, dagboksanteckningar, teckningar, noveller och poesi. Dessutom innehåller den minnen, både av författaren Tuva Korsström själv och av personer som hon talat med.

Bilden som framträder blir långtifrån ensidig, ibland rentav motsägelsefull

På så vis blir bilden som framträder långtifrån ensidig, ibland rentav motsägelsefull eftersom vi har att göra både med beskrivning, kommunikation, självframställning och konstnärliga uttryck.

Personerna vi får möta är inte heller odelbart sympatiska att ha att göra med, långt ifrån. Men de framstår som väldigt levande.

Familjer och förluster

Boken tar avstamp redan 1905, då Torsten Korsströms blivande föräldrar Naéma Grönroos och Axel Korsström träffas i Åbo. Deras fasta punkt i livet blir stugan Åkerlid i Korpoström, som de återvänder till varje sommarhalvår, trots en annars ambulerande tillvaro.

Även Mirjam Tuominens föräldrar – Helsingforsbördiga Ernst Tuominen och Nystadsfödda Amanda Irene (Nenne) Barck, som träffades på Woikka bruk – introduceras. Deras gemensamma liv går via några år i Kajana (där bl.a. Mirjam föds), till Helsingfors 1918.

Båda familjerna ska komma att drabbas av förluster. Den mest påtagliga för Mirjam Tuominens del är hennes fars plötsliga död den 1 maj 1920 – ett trauma som påverkar hela hennes liv och författarskap.

I Torsten Korsströms fall handlar det om flera syskons död, men också de många åren som förloras vid fronten under fortsättningskriget. Då är han och Mirjam redan gifta, och hon vantrivs vansinnigt i Nykarleby (dit de flyttat för att Torsten fått anställning som bildkonstlärare vid seminariet) – till stora delar eftersom hennes antifascistiska och Hitlerkritiska inställning gör det krig som Torsten (”Totti”) strider i moraliskt oförsvarbart.

Över huvud taget blottar porträttet av Mirjam Tuominen en människa vars etiska övertygelse är vansinnigt stark

Över huvud taget blottar porträttet av Mirjam Tuominen en människa vars etiska övertygelse är vansinnigt stark, och kompromisslös gentemot omvärlden. Det gör henne till en egensinnig och modig författare, men också till en otroligt svår människa att leva med, både för hennes man, hennes familj och hennes vänner – och framför allt för döttrarna som båda hamnar rejält i kläm, om än på olika sätt.

Varken bitterhet eller helgonförklaring

Bara några år efter krigsslutet tar Mirjam sina barn och flyttar till Helsingfors, där hon sedan sakta men säkert glider in i ett tillstånd av tilltagande paranoia, folkskygghet, kontrollbehov och manipulation gentemot barnen, psykisk ohälsa och katolsk mysticism.

Tuva Korsström separeras ofrivilligt från sin pappa under många år när Mirjam sätter stopp för barnens heliga Korposomrar. När Tuva äntligen närmar sig myndighetsåldern, och en fri relation till pappan hägrar, avlider han plötsligt. Således blir Mirjams egna stora trauma – fadersförlusten – också något hon ålägger sitt barn.

Den här oförmågan att se hur hennes handlingar – oftast utförda med ett högre mål i åtanke, må det så vara litteraturen, tänkandet eller senare tron – påverkar hennes närmaste, är ett annat drag som, förstärkt av hennes psykiska sjukdom, följer Mirjam Tuominen livet igenom. Det är hjärtskärande att läsa om hur illa systrarna Kyra och Tuva far, utan att släktningarna som älskar dem kan hjälpa dem. Pappan konsulterar en juristvän, men får höra att han nog inte har någon chans att få vårdnaden från flickornas mamma.

Mirjams egna stora trauma – fadersförlusten –  blir också något hon lägger på sitt barn

Ändå är det här inte en bitter bok gentemot modern, och inte heller ett helgonförklarande av fadern, även om det hade varit enkelt för Tuva Korsström att få med läsarnas sympatier på det spåret.

Istället präglas texten av en uppriktig nyfikenhet i kombination med benhård respekt gentemot alla den skildrar – både föräldrarna, släkten och Tuva själv. Det är inte en bok som försöker väcka skandal, men inte heller försköna.

Istället försöker den på ett omsorgsfullt sätt lägga fram hur dessa människor kom att leva sina liv, vilka omständigheter som blev dem givna och hur de förhöll sig till dem, hur de klarade av att älska och hur de misslyckades med det. Hur de skapade bilder, sagor och litteratur genom allt detta.

Detta hände

Människorna som stiger fram är fascinerande. Mirjam Tuominen, vars författarskap just nu upplever en renässans (bl.a. genom nyutgivningar i Sverige), är konstnärssjälen personifierad: lidelsefull, sjuklig, depressiv och hudlös inför världens ondska, men oförtröttligt kompromisslös i sin skapargärning. Hon levde ut den inställningen hela sitt liv, även om hennes innerliga religiositet mot slutet förpassade hennes skrivande ut ur den litterära offentligheten.

Faktiskt känns det nästan fräscht att läsa om en skapande kvinna som inte systematiskt motarbetas av sin omgivning. Ekonomiskt är det kärvt vid flera tillfällen, men något ifrågasättande av hennes verksamhet på basen av vad som ”passar sig” står knappt att finna.

Torsten Korsström försöker varken förminska eller hålla tillbaka Mirjams arbete under deras relation, tvärtom. Ändå spelar hennes oförmåga att finna mening i annat än skrivandet ofrånkomligt en avgörande roll i att relationen havererar.

Mirjam Tuominen är konstnärssjälen personifierad: lidelsefull, sjuklig, depressiv och hudlös inför världens ondska, men oförtröttligt kompromisslös

Samma egoistiska inställning inverkar på relationen till döttrarna. Det betyder inte att det inte också finns kärlek där, men kärleken kan inte radera den psykiska misshandeln som sviterna av beteendet resulterar i. I Kyras fall genom öppen aggression, i Tuvas genom att hon utövar en kvävande kontroll och håller Tuva på helspänn med sin oberäknelighet och sina raseriutbrott.

Samtidigt kan inte heller lidandet hon orsakar radera det faktum att Mirjam Tuominen skriver fantastiska texter. Eftersom Tuva Korsström elegant undviker all form av moraliserande i efterhand säger boken varken ”detta borde inte ha fått hända” (även om jag som läsare flera gånger tänker det) eller ”detta måste hända för att detta andra skulle hända”, utan den säger helt enkelt ”detta hände”.

Utforskar snarare än cementerar

En stor behållning i boken är hur Tuva Korsström väver samman brevutdrag, kronologiskt berättande och minnen med citat och analyser av Mirjam Tuominens litterära produktion.

Det är primärt biografiska läsningar, vilket ur forskarperspektiv emellanåt känns lite hämmande, men å andra sidan är det ju i en biografisk kontext läsningarna görs, så det faller sig naturligt att analysen riktar in sig på sådana stråk i författarskapet (som i Mirjam Tuominens fall dessutom är väldigt starka).

Livet ställs för den skull ändå inte som ett facit till texterna, Tuva Korsströms läsningar bidrar också med insatta intertextuella perspektiv (Mirjam själv var lika passionerad som både läsare och skribent) och ger sig inte ut för att ha sista ordet. Precis som i människotecknandet är det utforskandet, snarare än cementerandet, som driver.

Livet ställs  ändå inte som ett facit till texterna

Även Torsten Korsströms konstnärskap behandlas sammanflätat med hans liv och verksamhet i övrigt – vilket förefaller vara i enlighet med hans praktik. Detta, i kombination med att såväl Totti, Mirjam som deras släktingar var idoga brevskrivare, gör att de framstår som aktiva medskapare till Älvan och jordanden, snarare än bara som undersökningsföremål.

Tuva Korsström citerar generöst och låter deras röster höras, utan att för den skull låta alla trådar falla fritt. I början kräver det en del koncentration av läsaren att hålla tungan och släktleden rätt i mun (släktkartan som nu finns i slutet av boken kunde med fördel ha placerats innan inledningen), men hyfsat snart framträder de Korsströmska och Tuominenska skarorna som så levande att det känns som att orientera bland bekanta.

Fantasins flykt och värme

Mirjam Tuominen skriver i sin dagbok 29.2 1948: ”det enda roliga: att tänka”, vilket sammanfattar den sorg – men faktiskt också den humor – som finns nedbäddad i liven vi tar del av i Älvan och jordanden.

För trots det mörka och det svåra finns här orubbliga stråk av den värme och glädje fantasin kan skänka – både när man närmar sig andra människor och när man drar sig undan dem. I synnerhet är boken en hyllning till Torsten Korsströms lekfulla sagoskapande, både på papper och under somrarnas Odysseusfärder i skärgården, men här finns också en genuin respekt för Mirjam Tuominens mod att tänja språk och text mot både ljus och mörker.

Trots det mörka och det svåra finns orubbliga stråk av den värme och glädje fantasin kan skänka

Igen är det Tuva Korsströms förmåga att mejsla fram ambivalensen som gör läsningen mest drabbande, och det gäller också hur hon beskriver sig själv. Hon upprättar en sorts intim distans som gör det möjligt för en främmande läsare att komma nära utan att för den skull klafsa allt för långt. Fokus ligger tätt inpå huvudpersonerna, men de knyts till händelser som påverkat oändligt många fler: krigen, Förintelsen, nationsbygget… Dessutom är det ett rakt och viktigt vittnesmål om hur det är att leva som anhörig till någon med psykisk sjukdom.

Att boken förärade Tuva Korsström Tollanderska priset är inte svårt att begripa