Kan kvinnor tänka?

’Outwardly, what is simpler than to write books? Outwardly, what obstacles are there for a woman rather than for a man? Inwardly, I think, the case is very different; she has still many ghosts to fight, many prejudices to overcome. Indeed it will be a long time still, I think, before a woman can sit down to write a book without finding a phantom to be slain, a rock to be dashed against.’ (Woolf, ’Professions for Women’, 1931)

År 1929 gav den engelska författarinnan Virginia Woolf ut essän Ett eget rum (A Room of One´s Own) och introducerade därmed tanken på att ett kvinna behöver ett eget rum i materiellt och socialt avseende för att kunna skriva stor litteratur. I denna essä liksom i många andra pekar Woolf på den materiella ojämlikhet som råder mellan könen, men poängterar att de verkligt stora hindren för den kvinnliga författaren ligger på en mer abstrakt nivå. För att en kvinna skall kunna utveckla sitt intellekt och sitt kreativa sinne måste hon enligt Woolf döda husets ängel – den internaliserade rösten som talar om för henne vad hon får och inte får skriva om. Anständigheten! Moralen! Traditionen!

Vi kan knappast överskatta den betydelse Woolfs tankar har haft för det västerländska feministiska tänkandet – direkt och indirekt. I Woolfs fotspår vandrar även Tuva Korsström med sin nyutgivna bok med den polemiska titeln Kan kvinnor tänka? En undersökning i det kvinnliga tänkandets villkor. Korsströms projekt liknar på det innehållsmässiga och det strukturella planet Ett eget rum (i den grad att man gärna skulle ha sett direkta hänvisningar till denna modersgestalt). I likhet med Woolf beger sig även Korsström ut på en resa i det kvinnliga tänkandets historia och gör subjektivt valda nedslag för att visa vilka villkoren har varit för det kvinnliga intellektet i en given tid och kultur. Vi går från 1600-tal med den mexikanska nunnan Sor Juana de la Cruz via 1700-tal med Mary Wollstonecraft och 1800-tal med bl.a. Charlotte Brontë till 1900- och 2000-talen med tänkare/författare såsom Helvi Hämäläinen, ’de franska feministerna’, Sara Heinämaa och Nina Björk. Korsström har strukturerat boken enligt ett före och ett efter med Simone de Beauvoir och hennes bok Det andra könet (1949) som vattendelare.

Även om feministiska klassiker samt en kronologi fungerar som verkets ramar betonar Korsström ’att detta inte är en handbok i kvinnosakens, feminismens eller kvinnoforskningens historia’ samt att hennes ’läsningar och val av intervjuobjekt har dikterats av egna preferenser, av slumpen och framförallt [hennes] önskan att bedriva undersökande kulturjournalistisk.’ (s.19). Men helt fri från försöken att skriva kvinnoforskningens historia är hon ändå inte. Det kronologiska greppet, valet av erkända ’feministiska’ författare/filosofer, valet av Beauvoir som historisk vattendelare samt verkets titel styr onekligen in Korsströms bok i denna genre – trots hennes kulturjournalistiska protester. Det kulturjournalistiska greppet syns däremot i upptäcktsresande Korsströms högst påtagliga närvaro i texten – som läsare och som den-som-var-där. Samtidigt som det subjektiva greppet i Korsströms bok, det faktum att hon träffat många av de kvinnor hon skriver om (ja, rentav haft en av dem som mor), ger texterna en lätthet och drar läsaren med sig ser jag det, i likhet med Ulrika Björk (Ny Tid, nr 23/02), som problematiskt. Korsströms förstahandsinformation har stundvis en ganska hög skvallerpotential som tyvärr tenderar att överskugga textens grundfråga dvs villkoren för det kvinnliga tänkandet.

Men det kvinnliga tänkandet då? Korsström konstaterar att syftet med titeln Kan kvinnor tänka? är, inte att ifrågasätta det kvinnliga tänkandet utan snarare, att undersöka varför kvinnans tänkande ofta förknippas med förhinder samt vilken betydelse tiden, rummet och kulturen har. I sina analyser av de kvinnliga författarna, konstnärerna och filosoferna från 1600-talet framtill våra dagar visar hon hur kvinnornas livsvillkor har styrt deras tänkande och deras möjligheter att förverkliga sig själv – att skriva. Samtidigt som detta historiska och sociokulturella perspektiv känns viktigt (t.ex. för att förstå varför så få kvinnliga filosofer har blivit kanoniserade eller ens funnits), är det ändå i analyserna som Korsström kommer närmast kvinnors tänkande. Det är här som hennes egen beläsenhet och skärpa lyser igenom och som ett möte mellan henne, hennes analysobjekt och med mig som läsare sker. Och då kan i bästa fall även det privata och det biografiska fördjupa förståelsen av verket – t.ex. som i analysen av Mirjam Tuominens (Korsströms mor) texter. Det är ändå som tänkare vi hoppas att de kvinnliga författarna och filosoferna går till historien och inte t.ex. som Sartres (Simone de Beauvoir) eller Heideggers (Hannah Arendt) älskarinnor!