Våld till vardags. Sjutton mäns berättelser

Produktionen av maskuliniteter pågår utan avbrott. Förutom herrtidningar finns det nu också könssegregerade tv- och radioprogram och t.o.m. nya tv-kanaler för genusproduktion. Den maskulinitet som erbjuds är den traditionella manligheten, som avgränsas av en traditionell kvinnlighet.

Maskulinitetsproduktionen har alltid varit en del av samhällets produktionssystem, på samma vis som stålproduktion och träförädling. Genusfabriken är en del av biomakten. Den traditionella manlighet som ännu dominerar, är ändå en nostalgisk längtan till ett samhälle som inte längre existerar, och inte en maskulinitet anpassad till den immateriella produktion som nu är allt mer dominerande. Det finns därför också en reaktion på den hegemoniska maskuliniteten som bygger på muskelstyrka, mod och våld. Den ”nya” mannen upplevs som ett hot av den ”traditionelle” mannen. Ett hot som förstärker det hot han redan upplever från kvinnorna.

Gränser är våld. Gränser mellan stater och gränser mellan kulturer, klasser och kön. Hierarkier är gränser är våld. Ett våld som reproducerar olikheter, ojämlikhet och gränser. Våldet reproducerar sig självt, liksom också makten gör det.

Maskuliniteten definieras av det den inte är

Maskuliniteten definieras inte i lika hög grad av vad den är, som av vad den inte är. Den är inte feminin, och i den trygga fantasivärlden är mänskligheten indelad i män och kvinnor, maskulinum och femininum, och mellan dem finns en välbefäst gräns.

Produktionen av genus är en del av arbetsfördelningen och då samhället genomgår en strukturomvandling, så förändras också genusordningen. Detta har skapat oreda i mången traditionalists världsbild och rollen som dominant har tagits ifrån den traditionelle mannen. Fabriken har friställt honom som arbetare och fråntagit honom hans yrkesstolthet, samtidigt som genusomvandlingen har lett till att han också friställts som alpha-hane. Det här beskriver Susan Faludi utmärkt i sin bok Ställd..

Vi har nu en manlighet utan funktion – en soldat utan krig – en maskulinitet konstruerad att fungera som en del av en maskin, som inte längre är i bruk. Jag såg en dag en ung man klädd i en t-skjorta med texten ”I´m hetero and I´m proud”. Tja, inte hade han mycket att vara stolt över. I dag går de populistiska högerrörelserna framåt och det är främst män de lockar, män från den traditionella arbetarklassen. Det är just dessa män som känner sig som mest vilsna i det postmoderna samhället. De ser tillbaka på ett samhälle som aldrig existerat, där gränserna var klara, män var män och arbetet och nationen gav trygghet och stolthet. För att bibehålla denna självbild är de beredda att döda. Jag tycker att det är ganska svårt att känna någon stolthet i att vara heterosexuell man, tvärtom är det mycket lättare att falla ned i en skammens depression.

Gatuvåld, hedersmord, skolmassakrer – mannens våld

Det talas om gatuvåld, kvinnomisshandel, hedersmord, skolmassakrer, fotbollsvåld…, men det är män det handlar om, mäns våld. Det räcker med att man kollar statistiken. Våldet är centralt i manligheten och det är något helt vardagligt.

I boken Våld till vardags. Sjutton mäns berättelser har redaktörerna Ulf Krook, Mats Söderlund och Peter Fröberg Idling samlat ihop texter, som från olika synvinklar behandlar mäns våld. Boken är en antologi och en osalig blandning, där skönlittera texter av bl.a. Alexander Ahndoril och Niclas Nilsson blandas med minnesbilder, föredrag och essäer. Å ena sidan gör denna brokighet att boken kan föra fram olika sidor av problematiken, men å andra sidan är det också som om temat aldrig kommer djupare, utan stampar på ställe i varierande rytm. Texterna blir varianter, eller snarare upprepningar, av samma tema.

”Män är våldsbenägna från födseln” skriver Rickard Flinga, men i största delen av texterna är man ändå av den meningen att våldet är ett inlärt beteende. Trots att mäns våld i de flesta fall drabbar andra män, handlar det mesta i boken om mäns våld mot kvinnor. Man ser då våldet ur ett jämställdhetsperspektiv. Jag tror ändå inte att det här är det bästa sättet att närma sig problematiken. Det är kanske som Birger Östberg skriver, att det inte räcker med dessa kampanjer mot mäns våld mot kvinnor. Det hör ju inte ens till den hegemoniska maskulinitetens ideal att bruka våld mot kvinnor, tvärtom bör mannen vara ridderlig, en gentleman. Östberg menar: ”Om vi på allvar vill stoppa mäns våld mot kvinnor måste vi börja diskutera hela manligheten och allt våld som står på dess program.”

Våldet föds i gruppen

Det är kanske därför jag föredrar de texter som tar upp manlighetens strukturer och konstruktioner. Mest understreckningar har jag gjort i Klas Hyllanders text, med den talande titeln ”När det som är skapat med hot hotas”. Han beskriver här hur manligheten utvecklats inom de enkönade våldsinstitutionerna och åstadkommit den dubbelhet vi ännu alla lever med: ”Å ena sidan möjligheten till makt, belöning och beskydd, å andra sidan distans, misstänksamhet och fruktan för våld.”

Denna manlighet reproduceras sedan effektivt i homosociala grupper som t.ex., fotbollslaget, MC-klubben, eller helt enkelt i kompisgruppen. Det här finns det många exempel på också i de andra av bokens texter. Det är också i dessa grupper det vardagliga våldet föds:

”Den ordning som det meningslösa våldet upprätthåller kan därför sägas vara den som anger att manlighet ska vara i maktposition och i motsatsställning till en mindre värd kvinnlighet, vare sig den förkroppsligas av en kvinna eller en man.”

Finland – den våldsamma maskulinitetens förlovade land

I Finland är den våldsamma maskuliniteten nästan parodiskt utvecklad och det syns också i våldsstatistiken. Det är därför inte förvånande att skolmassakrer förekommer här i en större utsträckning än i andra europeiska länder. Debatten koncentrerar sig mycket på vapeninnehav och internet, men man kan nog inte lämna bort ”den finländska maskuliniteten” ur analysen. Hyllander skriver:

”Dödsskjutningarna är en sista desperat replik till en oseende omgivning som har lämnat dem i sticket i den position som mansrollen lärt dem att förakta och rädas framför allt annat: den underordnades. Från denna position bjuder samma mansroll en enda utväg, nämligen att överordna sig. Det extrema våldet vittnar om styrkan i de upplevelser som de själva har erfarit på vägen fram mot deras sista uppgivna men maktfullkomliga handlingar. Inom ramen för mansrollen kan de till och med nu avsluta sitt liv med en känsla av befrielse och eufori, de slutar sina liv med att ha fått bekräfta sig själva som »män«.”

I den säkert mest omtalade av bokens texter, Jens Liljestrands novell ”Intervju med Jan Guillou”, är det väl också en sådan misslyckad uppgörelse med en hegemonisk maskulinitet det handlar.

Mansrollens trånga bur

Det är inte lätt att förändra maskuliniteten, att få de tomma rustningarna att rasa, men nödvändigt. Våld till vardags är kanske inte den ultimata boken om männens våld, men den är ändå viktig att läsa, både för män och kvinnor. Problemet är enormt och kan ses på olika nivåer. Trots att blodsspåren från kvinnomisshandel är förskräckande, liksom användande av våldtäkt som krigsmetod, drabbas också männen av dessa genusstrukturer. ”Mansrollen är en trång och riskabel bur för alla män”, skriver Klas Hyllander och statistiken visar att män drabbas dubbelt oftare av våld än kvinnor – våld från andra män. För homosexuella män är risken säkert ännu större.

Ja, så ser problemen ut. Men vad bör göras? Här har boken inte så mycket att komma med, men om man skulle uppmärksamma och försöka motverka genusproduktionen på daghem, i skolan, idrottsföreningar och andra grupper, så skulle man kanske komma en bit på väg. Men, så finns det sedan dessa radio- och tv-program som på sina humoristiska och/eller trivsamma vis lär oss vad kvinnor och män skall tycka om. Radio Vegas program Cissi och tv-kanalen Jim är här lika skadliga.

Stefan de Vylder för i boken fram tanken att vi kunde basera mansrollen på förebilder som Mahatma Gandhi och Nelson Mandela. Tja, Gandhi var väl en familjetyrann och Mandela en klassisk hjältegestalt. Varför kan vi män inte också ha kvinnliga förebilder, t.ex. Emma Goldman?