Is

”Den som har sett förändringen i ett landskap när en båt kommer in i synfältet kan aldrig hålla med om att ett enskilt människoliv saknar betydelse.”

Den inledande meningen i Ulla-Lena Lundbergs Is för mig rakt in i ett landskap förankrat i sinnevärlden och tillika existentiellt. Jag fylls av förväntan, hjärtat klappar snabbare när jag tillsammans med alla de andra öborna skyndar ner till kyrkbron för att ta emot den nya prästen.

Nyfikenheten är stor: hurudan är han? och hans hustru? och en liten flicka har de också, hur ska de trivas och passa in här ute i havsbandet? Prästen vinkar och ler från båten och första intrycket är gott. Men Post-Anton, som hämtar prästen och har kontakt med de osynliga, noterar att när prästen ska gå iland glider båten ut litet ”som om sjön ville ta honom tillbaka, och det går ett kallt drag genom sundet”. Jag ryser.

När Ulla-Lena Lundberg börjar berätta sitter man andlös och trollbunden, för hon är en Stor Berättare

Så här är det: när Ulla-Lena Lundberg börjar berätta sitter man andlös och trollbunden, för hon är en Stor Berättare. Över Stora Berättare är ”luften mättad av stoff”, de berättar med iver, de har ”dragit till sig allt liv och låter det flöda”. Och som det flödar: av muntert sorl och härlig sång och slit och släp och glad förtröstan! Ulla-Lena Lundberg har ett tonfall som gör mig varm i magen, och när sedan ödet slå till – som det måste i den här mästerligt byggda berättelsen – är det omöjligt att hålla tårarna tillbaka.

En berättelse framvuxen ur det livliga pratet

Hennes berättarröst är unik, framvuxen – tänker jag mig – ur det livliga pratet hon som barn avlyssnade bland åländska sjöfarare och bönder, ur predikan i barndomens kyrka, ur det muntliga berättandet i Afrika.  Därtill har den en resolut och osentimental ton, kanske insupen med modersmjölken. Hon har sinne för tillvarons komiska sidor och hennes digra akademiska kunskaper tynger aldrig, varje ord i hennes text kommer som direkt från källan, också när källan är en bushman i Kalahari eller en tuvsnäppa vid Ishavet. Eller som nu: en prästfamilj och en handfull öbor.

Med Is är Ulla-Lena Lundberg tillbaka där hon började, på Kökar. Med Kungens Anna och Kökarboken, i vidare bemärkelse också sjöfartstrilogin. Nu är tiden knaper efterkrigs, och platsen kallas Örarna. Den som någon gång har besökt Kökar känner igen sig, och förstår prästen när han i sin första predikan talar om vilken glädje man känner när man från havet ser kyrkan och klockstapeln tona fram långt i fjärran. ”Här bor förvisso Gud, och här är himmelens port” tänker prästen. För min del tänker jag att ett finare sjömärke finns inte, och inte heller en stiligare plats för en kyrka.

Med Is är Ulla-Lena Lundberg tillbaka där hon började, på Kökar

Prästen heter Petter Kummel och framstår som idel solsken och glädje fast han kommer ”ur den stora bedrövelsen”: krig, sjukdom, självhat. På Örarna finner han sin plats i världen, här får teologin liv och mening, här vill han stanna. Han har all tid i världen för sin församling, men alltför litet tid för sin familj. De stunder han kan ägna familjen är i gengäld fyllda av värme och glädje. Och alla älskar Petter.

Fru Mona drar in i prästgården som en virvelvind. Allt hinner hon med: hushållet, fähuset, kyrkkaffet och alla andra plikter, bara inte med barnen, som hon tuktar med hårda nypor och usch och fy! Hon är en i raden av Lundbergs duktiga kvinnor som sköter markservis och gårdar medan männen drar runt i världen.

Svallet under ytan

Sådan är naturens ordning. Det är som Simons moster Elise formulerade det: ”Världen skulle stanna i sitt lopp om vi alla kastade ifrån oss vad vi hade för händer och brast ut i den veklagan som bor i oss.” Mona kan skumma för sig själv, men hon är obrottsligt lojal och hennes och Petters kärlek övervinner allt. Utom döden. När den kommer är sorgen gränslös.

Men det är ingenting Mona för till torgs. Hon vältrar sig inte utåt, och hennes behärskade yttre blir den korsett som håller henne upprätt när nöden är som störst. Men, som Simons moster sade: ”Du misstar dig om du tror att hjärtat har stelnat i bröstet på oss bara för att vi sitter så stadigt i sinnevärlden”. Översatt till berättargrepp betyder det att jag som läsare själv får upptäcka känslosvallet under ytan, och att det därför blir så mycket starkare. Också befriande i en tid när kravet på att fläka ut sig offentligt bara växer. Att läsa Is är som att tråda en lustig dans över bråddjupet. Eller över nattgammal is.

Det handlar också om att se på människan som inlemmad i en släkt, en klan, ett samhälle

Jag citerar Simons moster, därför att hon och hennes tänkande tycks mig stå för en slags kontinuitet i Ulla-Lena Lundbergs berättande. Ett sjömärke, som kyrkan på Kökar. Därtill är hon Petters pappas moster (om jag har botaniserat rätt i släktträdet). I en tidigare roman, Stora världen från 1991 hälsar Petter på henne. Petters och Monas dotter Lillus, som föds på Örarna, har vi också träffat förut, i Allt man kan önska sig från 1995. Där är hon antropolog med erfarenhet av de sega strukturer som styr våra liv, och av Afrikas muntliga berättare, de Stora Berättarna (citat ovan). Någonstans i Ulla-Lena Lundbergs fantasi måste det finnas dessa fiktiva släkter som hon kan gå ut och in hos, och som också har vissa likheter med hennes egen släkt. Det är ingenting man behöver känna till för att läsa Is, men roligt att upptäcka. Och så handlar det om att se på människan som inlemmad i en släkt, en klan, ett samhälle.

Välvillighet – och gammalt groll

Som Petter ser det är Örarna att samhälle befolkat av glada och välvilliga människor som älskar att fylla kyrkan med sin mäktiga sång. Det blir snudd på för mycket av det goda, men snabbt fördjupas bilden, får nyanser och sprickor. Ulla-Lena Lundberg idylliserar inte, hon vet hur det kan vara i små skärgårdssamhällen, hur gammalt groll och personligt agg kan förgifta och köra in folk i olika läger. ”Rent hat, om jag säger som det är”, upplyser den hjälpsamma klockarn, som har ett förflutet som tullare under förbudstiden.

Fram ur den kluvna gemenskapen stiger väktaren och väktarens fru Signe, lärarinnan Lydia Manström och hennes fiskarbonde, andelshandelns Adele är några till. Knappt och precist porträtterade.

En främmande fågel har också landat på Örarna, Irina Gyllen (får man tänka Edward Gylling?), flykting från Sovjetunionen och barnmorska. Hon har hittat en fristad i lillstugan hos Hindriks, och kämpar med sitt traumatiska förflutna; hennes man deporterades, och hon övergav sin son.

Här dras inga skarpa gränser mellan det vi kallar verkligt och det vi kallar övernaturligt

Och så finns Post-Anton, som har kontakt med de skinnklädda letesgobbarna. Rådarna, förfäderna, skyddsänglarna… de som kan hjälpa om man förstår att tolka dem rätt. Ulla-Lena Lundberg har ett nära förhållande till den sortens makter, hon har mött dem i skärgårdsbornas berättelser, hos bushmännen, i klippmålningar från olika delar av världen. Hon drar inga skarpa gränser mellan det vi kallar verkligt och det vi kallar övernaturligt. När Post-Anton prisar lotsarnas arbete säger han att de jobbar i lag med letesgobbarna, men om de inte på tiondedelssekunden vet precis hur de ska parera vågorna, kan inga makter i världen hjälpa dem. Inte heller prästen vill kalla det vidskepelse, men vet inte riktigt vad han skall tänka, och efter tragedin ställer Post-Anton den oroande frågan: är det så att makterna inte finns om man inte själv känner av deras närvaro?

Guds skapelse i glimtar och blänk

Kyrkliga förrättningar och trosfrågor är, naturligt nog, en viktig tråd i berättelsen. Petters predikningar, det ångestfulla förberedandet, de liturgiska finesserna, församlingens reaktioner, blir högintressanta och dramatiska element i berättelsen. Likaså Petters resonemang kring hur en präst ska vara i förhållande till sina församlingsmedlemmar.

Kan det sägas vackrare?

Det fanns en tid när Petter var engagerad i väckelserörelsen MRA, Moralisk Upprustning, som krävde ständig rannsakan och bekännelse. Han räddades ur rörelsen av Mona. Nu för han ett samtal med Adele Bergman, föreståndare för Andelslaget, och brinnande i kristligt nit. Adele tycker att det finns för många vanekristna i församlingen, och vill ha väckelse, men Petter undrar – i Simons mosters anda – om inte vanan också kan vara en ryggrad i troslivet. Som herde för sina får önskar han dem framför allt litet mera frihet och glädje i ett liv som har nog av sorger och bedrövelser.

”Om Gud är kärlekens Gud älskar han öborna med deras räv bakom örat, varggrin och bockfot, deras rätta ull och lånta fjädrar, deras hartassar och tigerhjärtan. Snabba kast och slängar, hela Guds rörliga skapelse förkroppsligad i dem i glimtar och blänk. Nos och tass, päls och fjäll, visslingar och rop. En alle, en åda, en vippstjärt, en himmelsget. En vinge stryker över pannan, ett runt sälhuvud spräcker ytan. Ett leende över alltsammans, snabbt borta, snabbt återkommande. Utanför kategoriserande och moraliserandet”.

Så tänker Petter, och kan det sägas vackrare?