Lycka – Legenden om Paul och Paula

Av en slump stöter jag på Fredrik Långs Den stora historien för fyra euro, köper och läser på väg till och från Kristinestad. Romanens Lång besöker bl.a. Berlin – både i öst och väst – och landstiger på tysk mark via Rostock. Jag kommer själv ihåg Rostock och de förenade städerna Ribnitz-Damgarten. Vi vistades en vecka i Östtyskland, mina föräldrar och jag, i mitten på 1960-talet. Det bästa var hotellfrukosten med marmelad varje dag på brödet. Det sämsta att jag fick mitt livs första tandvärk. Men nog om det. Och Berlin har jag ännu aldrig besökt.

Långt senare, eller kring femton år för att vara adekvat, greps jag av huvudbry inför uppsatser i litteraturvetenskap. Ett av de alster som figurerade i valen och kvalen var Ulrich Plenzdorfs Den unge W:s nya lidanden, som publicerades i Sverige 1973. Det var väl inte så konstigt eftersom en annan ungdomlig kultroman jag grunnade på var J.D. Salingers Räddaren i nöden.

Bara två böcker av Ulrich Plenzdorf har hittills getts ut på svenska

Ulrich Plenzdorf föddes i Berlin 1934 och vid sin död 2007 i närheten av samma stad hade han dryga trettiotalet verk (böcker och manuskript) i CV:n. Han blev också känd utanför Östtyskland eller Tyska demokratiska republiken (DDR i tysk förkortning). Först studerade han marxism-leninism och filosofi, men bytte (in)riktning och omskolade sig till dramaturg och författare av filmmanuskript. Den unge W:s nya lidanden skrev Plenzdorf ursprungligen för teaterscen, och därefter en romanversion. Bägge blev offentligt tillgängliga 1972. Fyra år senare gjorde f.ö. Eberhard Itzenplitz en film av storyn på andra sidan gränsen, i Västtyskland.

Bara två böcker av Ulrich Plenzdorf har hittills getts ut på svenska, den ovan nämnda unge W, och Lycka – Legenden om Paul och Paula. Den senare lanserades ifjol dryga fyrtio år efter den första Plenzdorfen i svensk språkdräkt. Originalet Legende vom glück ohne ende (Legenden om lycka utan slut) utkom i romanform 1979. Dessutom finns en text av Plenzdorf som heter ”Inget spring ingen teve” i en antologi från 1982, I detta land lever vi.

Från film till roman

Precis som beträffande romanen Den unge W:s nya lidanden är inte heller Lycka – Legenden om Paul och Paula en ursprungsversion. Den här gången skrev Plenzdorf i första hand ett manuskript till filmen Die Legende von Paul und Paula, som blev en av de mer berömda och omtyckta DDR-rullarna och lockade uppemot tre och en halv miljon östtyskar att bänka sig framför vita duken. Sex år efter filmdebuten landade Plenzdorfs romanbearbetning på bokhandelsdiskarna, som en vidareutveckling av berättelsen om Paul och Paula.

Mot den här bakgrunden verkar vissa pusselbitar falla på plats. Det förklarar till en del det rätt lakoniska språket, den beskrivande stilen. Eller så är det bara Ulrich Plenzdorfs sätt att skriva (är ju så länge sedan jag läste Den unge W, uppemot fyrtio år, att jag inte kan dra mig till minnes, jämföra). Men i vilket fall som helst, mellan varven känns Lycka på det språkliga planet nästan som ett utkast eller en kopia, inte helt spänstig och i balans, inte riktigt avspänd, frispråkig och frisläppt i fråga om språket i sig. Samtidigt kan jag tänka mig att berättelsen mycket väl gör sig som film. Och precis som i den till omfånget tunnare boken om den unge W, rör det sig inte bara om huvudpersoner, inklusive bifigurer, utan också om den ”legendariska” orten Östberlin: gator, stadsdelar, landskap, korts sagt en levande och livlig dekor.

Romanen kretsar inte bara  kring huvud- och bipersoner utan också kring den legendariska orten Östberlin: gator, stadsdelar, landskap

Intrigen, intrigerna, händelsernas gång är alltså bokstavligen som stöpta för film. Jag tänker ändå inte servera någon trailer spoiler. Trots mina invändningar är det inte bortkastad tid att ge sig i kast med Lycka – Legenden om Paul och Paula i sig, att ta de få stegen till världen som icke är. Som inte nödvändigtvis över hela linjen var så grå, svår, fattig och krånglig som vi kanske föreställer oss. (Ja, jag som i Rostock fick marmelad till frukost i dagarna sju, vet nog att det fanns ljuspunkter i DDR.)

I Helsingin Sanomat får jag lägligt syn på en recension av Christian Lorenz biografi Kosketinrunkkari. Niin kuin sen satun muistamaan. Flake, som han kallar sig då han hamrar på tangenter i rockgruppen Rammstein, föddes i Östberlin 1966 (året jag själv besökte DDR). Han beskriver livet och uppväxten i öst, både avigsidor och fördelar. Utan att förhärliga sitt ”forna hemland” beskriver han det som en sympatisk och trygg verklighet, ett land som i hans ögon var mer intresserat av medborgarnas välfärd än länder i väst.
Flakes minnen artar sig till en sorts kärleksförklaring till Östtyskland, och liknande tongångar uppfattar jag i Lycka. På tvåhundrafemtio sidor penslar Ulrich Plenzdorf fram ett samhälle som inte alls känns så tokigt. Åtminstone om samhälle närmast står för människor, inte för stat och myndighet.

Plenzdorfs samhällskritik

Plenzdorf var en samhällskritiker och visst lyfter han fram ett och annat också i Lycka. Som då Paul vid tillfälle inflikar: ”Det finns tecken på att psykiatrin idag inte är att leka med.” Men han blåser inte upp, såväl inlägg i debatten som humor och medkänsla är mejslade med sakliga, vardagliga färger. Själv fäster jag mig vid det mänskliga, personerna och deras liv, missöden, tragedier, framgångar, glädje och sorg.

Ofta märker jag att jag inte längre märker att det hela utspelar sig i DDR, det ofta förtalade och hatade Östtyskland. Lycka skildrar individer av kött och blod, sådana som du och jag. Naturligtvis skymtar den östtyska verkligheten, och skiner igenom. Som i beskrivningen av Safts bil (Saft är ett av hörnen i triangeldramat under bokens tidigare hälft):
 

”Bortsett från dragkroken bjöd bilen på en komplett översikt över utbudet på en av världens mest överflödiga marknader – marknaden för biltillbehör. Det fanns femton extra lampor, sju speglar, tio extrainstrument, från varvtalsräknare till halkindikator, fem nackstöd, fyra högtalarboxar, två spoiler, tio stänkskydd, på stänkskydden och på alla möjliga ställen i runt tal tvåhundra olikfärgade kattögon och andra reflektorer. På natten såg kärran väl ut som en atlantångare som flaggar över topp och är bestyckad med glödlampor. Att hjulen hade navkapslar av ädelmetall behöver jag väl inte nämna. Platina, antog jag. Det var väl också självklart att sätena var överdragna med indiskt lammskinn, och att bilgolvet var helt och hållet klätt med äkta koreansk matta behövde inte sägas.”

Ofta märker jag att jag inte längre märker att det hela utspelar sig i DDR, det ofta förtalade och hatade Östtyskland

Å andra sidan, det är skillnad på folk och folk också i våra fria marknadssamhällen, och strävan efter lyx och överdrifter är knappast mindre i väst, varken i dåtid eller nu på 2000-talet. Dessutom finns det genvägar och -tjänster och väntjänster innanför och utanför de flesta statsgränser.

Och då Paul av en tidigare arbetskompis introduceras på nytt i jargongen – eftersom Paul är på väg att dras tillbaka till sitt gamla don med högre status – så är det förstås en känga, men en känga som kunde träffa mitt i prick varsomhelst (precis som citatet om ”psykiatrin idag”, jag tänker på allt och ingenting, ja tja, t.ex. utredningarna kring Kuppis sjukhus och avdelning G1 i Åbo):

”Det ska inte längre ha varit lämpligt att använda orden relativt, evident, allergisk, substantiell, vänskaplig och alltså. Det ska däremot ha varit efterfrågan på essentiell, signifikant, broderlig, avspänd, autofil, feminin, diametral och antitetisk, men för guds skull inte längre diametralt tillsammans med motsatt. Följande ska ha börjat komma: kontroversiell, konsumtiv och återigen kollektiv, nominell, nationell och produktiv. Men produktiv bara med långt rullande r. För övrigt ska han ha sagt att de senaste orden först måste konfirmeras i åtskilliga toppreferat.”

En kärlekshistoria i DDR

Lycka – Legenden om Paul och Paula är en kärleksroman, en relationsroman, som utan krusiduller understryker att ingen ensam och enbart för egen maskin är sin egen lyckas smed, och att yttre likheter inte är det samma som inre. Den som vill kan naturligtvis rada upp det senare ”förhållandet” som ännu ett stycke DDR-kritik, se det som ett långfinger under näsan på ett system som ansågs hylla konformism och likriktning.

Titelns begrepp ”legend” har en vidare innebörd. Det associerar inte bara till legendariska kärlekshistorier, utan är ett fenomen i sig. Vi tänker oss säkert – eller gärna – länder som de forna öststaterna (i Sovjetunionens intressesfär) som ryktesspridningarnas paradis. Då statsapparaten drar åt tumskruvar och munkavlar, är det troligare att legender lever och frodas.

Det finns en omsorg och värme åskådliggjord i bokens persongalleri

Också i Ulrich Plenzdorfs Lycka uppstår det med jämna mellanrum legender, om Paulochpaula, eller Paulochlaura (Laura är kvinnan som Paul ersätter Paula med eller får ersätta Paula med, då hon inte längre finns). Men ryktesfloran växer inte på grund av myndigheters verksamhet, utan för att Paulochpaula intresserar människor, berlinare, för att de har mänskliga behov, som vilka andra vanliga dödliga som helst, har läggning för återberättandets tillväxtaxiom. I synnerhet i våra moderna tider, med sociala medier och trollkommunikation som vardagsmat, är det lätt att förstå och nicka igenkännande åt de regelbundna legendbildningarna i Plenzdorfs ”skapade” värld. (Ja, och så har väl vårt behov av gula pressen, sensationsnyheter, alltid varit oändligt.)
Som sagt, det finns en omsorg och värme åskådliggjord i bokens persongalleri. Människorna bryr sig om varandra, är hjälpsamma och positiva, inte alla förstås (annars skulle det inte bli någonting av filmens/romanens dramaturgi).

Vad mera finns det att önska – ja, om man vanligtvis efter att ha sett en film blir intresserad av boken den är baserad på, är det tvärtom här: jag hoppas få se filmen som Ulrich Plenzdorfs roman återberättar. Jag vill spana in källan till Lycka.