Kvinnor på gränsen till genombrott

På Östermalms tunnelbanestation i Stockholm finns ett intressant konstverk. I den cementgråa väggen har konstnären Siri Derkert år 1965 ristat in namn på och porträtt av det tidiga nittonhundratalets feministiska påverkare i Sverige. Här hittas bland annat kvinnorna bakom den kvinnliga medborgarskolan Fogelstad (1925-54) och den feministiska tidskriften Tidevarvet (1923-36). Dessa kvinnor, av vilka många har varit ganska okända för allmänheten i Sverige, har i höst fått en ny aktualitet genom boken Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor skriven av Ulrika Knutson. I denna bok skildrar Knutson på ett medryckande sätt inte bara den feministiska politiken på tjugotalet utan även människorna bakom kampen och deras invecklande – och ofta erotiska – relationer.

Tidevarvet och Fogelstad kan ses som en av de absoluta höjdpunkterna i svensk kvinnoemancipationshistoria. Båda startade på tjugotalet av en grupp kvinnor som under tiotalet hade varit med och kämpat för kvinnlig rösträtt. För dem var rösträtten, som infördes år 1921, inte ett slutmål utan endast en inledning till det verkliga jämställdhetsarbetet som skulle ske såväl inom politiken som i vardagen. Centrala gestalter i kretsen kring Tidevarvet och Fogelstad var bland annat författaren Elin Wägner, läkaren Ada Nilsson, pedagogen Honorine Hermelin, godsägaren Elisabeth Tamm, konstnären Siri Derkert, journalisten Klara Johanson och för en tid,den finlandssvenska författaren Hagar Olsson och den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontay.

Ett brett perspektiv

Ulrika Knutson är ingalunda den första att skriva om Tidevarvets och Fogelstads kvinnor – till dags dato finns det en hel del litteratur om dessa kvinnor, dels av dem själva, dels av forskare på 80- och 90-talen. Och mer forskning är på gång. Det feministiska genombrottet på tjugotalet och det kvinnliga litterära genombrottet på trettiotalet är populära forskningsobjekt för feministiska litteraturvetare, idéhistoriker och samhällsvetare. Ensam är Knutson alltså inte, men det speciella med hennes bok – till skillnad från de flesta andra – är att den håller sig till ett journalistiskt format. Boken är utgiven av Bonniers, den är vacker och den riktar till sig till en bredare publik än den strängt akademiskt feministiska. En styrka med Kvinnor på gränsen till genombrott är dess breda perspektiv. På ett lättillgängligt sätt skildrar Knutson den politiska, idéhistoriska och sociala utvecklingen på tio- och tjugotalet. Och eftersom detta inte är en akademisk avhandling tar Knutson sig också vissa friheter i urvalet och hon lyfter fram dem hon själv tycker att är intressanta. Speciellt glad är jag över det överraskande stora utrymme som Hagar Olsson, Klara Johanson och Alexandra Kollontay getts.

Att läsa Knutsons bok är som att föra ett förtroligt samtal med henne. Knutson är nämligen ohejdat subjektiv i sin text och hon värjer sig inte för att skriva ut sina personliga sympatier och antipatier i texten. Lika mycket som boken handlar om kretsen kring tidskriften och skolan, handlar boken även om Knutsons egen dialog med dessa kvinnors tankar och personligheter. Och lika mycket som boken handlar om dessa kvinnors tankar och politiska bedrifter handlar den också om dem som levande, brinnande och älskande kvinnor. Knutson skriver att deras privata språk, vid sidan av det politiska, fascinerar henne: ”deras jollriga ton i privata brev, ett språk så privat att det aldrig nådde in i skönlitteraturen, inte ens i flickböckerna”. En stor tyngd i boken ligger därför vid detta språk, vid dessa kvinnors (”lesbiska”) kärleksrelationer och triangeldramer. Ibland blir det lite väl mycket av det goda. Även om jag är glad att Knutson fokuserar denna (ofta nertystade) sida av Tidevarvskretsen, tycker jag att jollret ibland skymmer siktet för vad dessa kvinnor egentligen hade och fortfarande har att säga.

Genrernas olika sanningsanspråk

I sitt efterord skriver Knutson att boken skall läsas som en journalistisk och inte vetenskaplig framställning. Här ligger bokens styrka men samtidigt också dess brist. Genom det journalistiska greppet och den personliga tonen blir Kvinnor på gränsen till genombrott verkligen en fängslande berättelse om tjugotalets starka kvinnosakskvinnor, om deras kamp och deras vänskap. Det är uppenbart att Knutson kan sin sak och att hon verkligen plöjt igenom ett ofantligt stort material bestående av såväl tryckta som otryckta källor, men det är verkligen synd att det stannar vid detta. Den journalistiska formen levandegör visserligen dessa kvinnor – som varit hotade av att begravas i glömskans arkiv – men bristen på konkreta hänvisningar gör boken oanvändbar för den som vill ta vid ta vid där Knutsons arbete slutar.

Avsaknaden av noter innebär inte endast att allt arkivarbete Knutson gjort måste upprepas av följande skribent, utan också att det ibland är svårt att veta när det är Knutson som tolkar och när hon citerar skribenten ifråga eller en tredje part. En annan brist i mitt tycke är att hon så oproblematiskt glider från genre till genre, som till exempel i kapitlet om författaren Emilia Fogelklou. Här återskapar hon människan Fogelklou genom att pussla ihop Fogelklous autentiska brev med hennes roman Arnold (om Arnold Norlind) – utan att alls problematisera dessa genrers olika sanningsanspråk.

Kvinnor på gränsen till genombrott är på många sätt en extremt inspirerande bok – något som inte minst de otaliga internetträffarna visar – och jag kan delvis förstå Knutsons val av ett journalistiskt grepp. Men ändå inte. En bok kan vara läsarvänlig och entusiasmerande, utan att för den skull göra avkall på källhänvisningar. Ett bra exempel på detta är Ebba Witt-Brattströms böcker om Moa Martinson och Edith Södergran. Som forskare och lärare är jag besviken över att boken så lite öppnar sig för en vetenskaplig dialog.