Undergången

”Hur skriver man för en framtid som inte kan läsa?”

Frågan ställs i slutet av Undergångens första avdelning och sitter kvar som en klump i halsen under hela läsningen. Måhända är det enbart tänkt som en retorisk reflektion, men för mig blir frågan hela bokens akuta brännpunkt. Något som markerar både vikten och svårigheten med Ulrika Nielsens projekt.

Om undergången redan har skett, om framtiden, eller nutiden, inte är läskunnig – vad betyder det för mig som läser boken just nu?

Undergången är en skildring av en samtid som kollapsat. En samtid som i ljuset av dagens löpsedlar känns allt för bekant. Men om undergången redan har skett, om framtiden, eller nutiden, inte är läskunnig – vad betyder det för mig som läser boken just nu?

Några sidor längre fram står det:

”Hon hade slutat att läsa, slutat att skriva, plötsligt hade det upphört, hon hade slutat att försöka komma i förbindelse med verkligheten, i något skede hade hon bara slutat att läsa och skriva och uppslukats av något slags overklighet där allt var likgiltigt […].”

Det slående är snarast det som inte slår en. Hur det går att läsa om den likgiltiga overkligheten och inte hitta ord för obehaget som det medför. Där landar jag efter läsningen av Undergången, där sitter jag just nu och försöker formulera mig utan att riktigt lyckas. Det jag läser om är obehagligt. Det jag läser om är sant. Men vad ska jag göra av det, vad är det som ska hända sen?

Kanske kan jag inte kräva boken på ett svar, men jag försöker. Jag börjar om.

Mångbottnat och stringent

Undergången är ett textlandskap uppdelat på sex avdelningar: ”Defectio Solis”, ”De berättade för mig eller, svindeln”, ”Undergången”, ”Talet talar”, och ”Ur Linus Andersens gröna anteckningsbok”. Den sista avdelningen har inget namn, men inleds med ett citat av John Cage: ”[…] more and more i am getting the feeling that we are going slowly nowhere […].”

Trots det poetiska anslaget är språket konkret och texten lättflytande. Nielsen har en säker rytmkänsla som sveper med sig läsaren genom ett gytter av dystopier. Vi rör oss genom övergivna köpcenter, svunna cykelvägar, en ödelagd hamnstad, och en avfolkad landsbygd. Däremellan sveper vi intertextuellt genom scener ur filmer, citerade stycken (av bland annat Andrej Tarkovskij, Falk Richter och den fiktive Linus Andersen) och övriga kulturella anspelningar.

Finns ett hopp för konstens kommunikativa förmåga, ett sätt att nå den analfabetiska framtiden i alla fall?

Även om boken är komponerad av flera delar, varav vissa tidigare framförts som scenkonstverk och radioessä, känns helheten imponerande stringent. Det är först i den sista delen, där mellanrummen mellan orden växer och dikterna sprids ut till synes utströdda över sidorna som jag märker att min koncentration tryter. Inte så att jag hade förväntat mig ett färdigserverat svar, men nu rinner liksom verket i väg mellan fingrarna på mig, och tankarna som texten satt i rullning hinner tunnas ut innan jag når sista sidan.

Där lämnas vi ändå med en rätt konkret bild: Diktjaget på en bänk framför en målning av Turner får plötsligt syn på ”Turnerljuset”. Ett hopp för konstens kommunikativa förmåga, ett sätt att nå den analfabetiska framtiden i alla fall? Jag vet inte riktigt, jag bläddrar igen otåligt tillbaka.

Rädslan för det färdiga

En av bokens röda trådar är dynamiken mellan undergång och övergång. Vilkendera är egentligen värre – att gå under, eller att vara tvungen att gå vidare?

”Vi måste lära oss att leva i en värld tömd på mening.”

Ordet ”människa” väcker också återkommande frågor – bör vi hålla fast vid ordet, eller har betydelsen redan ändrats i och med att vi främst är kunder och resurser för varandra? Vad är den som inte passar in i blanketternas rutor? Är det någon idé med att gå i terapi om en förlorat intresset för sig själv?

Vilket är värre – att gå under, eller att vara tvungen att gå vidare?

Det är en lamslagen rädsla som Nielsen naglar fast, en rädsla som inte så mycket handlar om att vara fel som om att vara färdig. Om att världen nu är en plats där alla väljer vad de vill vara, där alla har rätt i allt, och där det inte längre finns något som är konstigt. En värld där inte ens språket erbjuder några hållhakar, utan är lika flytande som allt det andra.

Och sen då?

Jag både tjusas och irriteras av Nielsens litterära landskap. Även om jag innehållsmässigt skriver under hennes iakttagelser finner jag dem ibland nästan plågsamt banala. Nästan allting skrivs rakt ut, bilderna får inte tala för sig själva utan tolkas omedelbart.

”En journalist sa:
Ingen efterfrågar någon analys av det som försiggår och ingen vill förändra något till det bättre. Ingen orkar tänka.”

Att ställa en samtidsdiagnos är åtminstone en början

Det sorgliga är att stämningen som stannar kvar i mig efter läsningen bär spår av samma apati som ovanstående mening. ”Ja, just så här är det. Men sen då?” Boken känns samtidigt lite för uppenbar och lite för abstrakt för att fylla mig med liv och handlingskraft. Det betyder inte att den inte är vacker, njutbar och skickligt utförd. Men till viss del slås jag av att Undergången, liksom sin titel, känns lite för färdig.

Lite för mycket som ett stilleben över samtiden, lite för lite som ett fönster mot något annat. Men så är det ju inte poeterna som ska göra hela jobbet med att göra världen meningsfull igen.

Att ställa en samtidsdiagnos är åtminstone en början.