Farväl Nappari. En kärleksroman

”Farväl Nappari” säger John när hans  älskade bil och fristad står i lågor. Det blir ett farväl till historien och framtiden, och till alla de drömmar och förhoppningar han har om dem. Fredrik Långs nya kärlekshistoria innehåller många paradoxer.

I kärleksromanen Farväl Nappari, en fortsättning på herrgårdsromanen Flickorna på Nappari från 2013, har Fredrik Lång hunnit fram till året innan andra världskrigets utbrott, 1938.

John Hancock, son till det omaka paret Osborne Hancock och Rose-Marie Tigerstedt, är vuxen. Han tvekar mellan den tjusiga Rakel och den mer jordnära Inga. Hans egna föräldrar har på ett sorgligt sätt stelnat i social olycka.

För att undgå uppbåd emigrerar John istället för att bli finländsk medborgare. Det får bli England, Chile, Nya Zeeland. Han stiger i land, men får aldrig riktigt fäste – det gäller boningsort, arbete och familj. John livnär sig som lantbrukskonsulent i Finland, och som fåraherde i England.

Mest hemma är han i sin bil, symbol för framåtanda, fart och flykt.

Generationen mellan hötappar

Där pappa Osborne kämpade mot förryskningen och mamma Rose-Marie inte tvekade att rymma hemifrån för kärleks skull, är generationen efter mer verklighetsanpassad, konformistisk och rastlös. Det sätter sina spår i romanen.

Mannen med ”mustasch som en tandborste”, det vill säga Hitler, skymtar i förbifarten.

Släkten är internationell. Madame Tigerstedt är hemma från Frankrike, herr Tigerstedt en finländare stationerad i Ryssland (därför var det inte så bra att Osborne var en motståndsman av lägre klass som lade an på dottern i huset, som dessutom borde ha gift sig med sin kusin, tyckte föräldrarna). John reser mellan kontinenterna.

Mannen med ”mustasch som en tandborste”, det vill säga Hitler, skymtar i förbifarten.

I och med Flickorna på Nappari har Fredrik Lång spelat ut överraskningskortet – att filosofen och essäisten Lång ger sig i kast med att skriva en herrgårdsroman. Det som var så roligt och friskt, författarens skildring av systrarna Tigerstedt, den unga hemläraren Osborne Hancock och föräldrarna Tigerstedt byts nu ut mot en ung mans kval. Det är inte lika roligt, utan mer plågsamt och kluvet. Farväl Nappari blir med nödvändighet något av en ”del två” – en mellanstation.

Bilen brinner

Berättartekniskt finns här många lyckade drag som håller läsaren fången. Det gäller framför allt paradoxerna. Att boken heter Farväl Nappari inbegriper ett avsked till släktgården Nappari, som fått sitt namn av en knapphandlare. Själva utropet ”Farväl Nappari” har också en annan konnotation i berättelsen. Det är John som säger så när hans bil står i lågor då han ska ta sin dam på utfärd till sin barndoms sommarställe. Det blir således ett dubbelt farväl, farväl till historien men även till framtiden, de drömmar och förhoppningar han har om dem.

Tillvaron är full av gräl, otrohet, kommunikationsmissar, missförstånd och tidtabeller som går i kors.

På samma sätt är undertiteln ”En kärleksroman” en paradox, då den visar på kärlekens svårforcerade hinder. Föräldrarnas kärlekssaga slutade med besvikelser och en grå, ganska fattig vardag i Mosabacka, en nybyggd arbetarstadsdel. John själv har svårt att fatta beslut och när han äntligen gör det, är det sällan samtidigt eller samma beslut som hans kvinna fattar. Tillvaron är full av gräl, otrohet, kommunikationsmissar, missförstånd och tidtabeller som går i kors. Det gäller mellan generationer, men också mellan könen.

Lång odlar å ena sidan en hållning och ett tonfall som kan illustreras med ett citat om avbetalningen på en motorcykel och en graviditet. John sitter på de anklagades bänk: ”för jag hade inte skött avbetalningen utan bara hostat upp hälften av fyrken. Det var helt i sin ordning för mig, jag skulle inte behöva hojen längre. Vi gjorde upp om affären /…/

Men motorcykeln var inte hans viktigaste ärende. Innan vi började prata pengar fick jag en utskällning som jag inte tyckte att jag förtjänade. Eller så kanske. Saken var såhär: Utan att säja någonting till mig (ja, jag vet, hon försökte) hade Inga rest till Jura i Berlin. /…/ När hon reste var hon gravid, och jag, påstod Fredric att Inga sagt till Karin som sen avslöjat det för honom, var fadern.”

Språket följer tidsandan, kluvenheten är hela tiden närvarande.

Lång som en sedeskildrare

Farväl Nappari är kanske mer en sedeskildring än en kärleksroman och påminner på det sättet en del om Fredrik Långs äktenskapsskildringar där mansrollen och svårigheterna som är förknippade med den, eller man kanske borde skriva dem? står i fokus. Jag tänker på Sommaren med Sue (1984), Den finska mannens sorg (1996), Något som liknar en roman av Fredrik Lång (2000), Dick, docenten och Jane (2009).

Fredrik Lång har också beskrivit hur det var att växa upp i ett hem där pappan gjorde konkurs men lyckades sadla om och göra en nystart. Här finns en del av samma förtvivlans mod, skam över föräldrarnas sociala stigma. Och skrivandet (Johns dagbok nedtecknad i Chile) som ett sätt att orientera sig i livet, få en riktning på färden som går bakåt och framåt, samtidigt.