De tar allt ifrån mig

”Jag tror inte på monster. Men jag tror på att leva ett liv utan folk som lägger sig i när det passar dom.” säger Fridas morsa.

Låt mig lägga mig lite i, innan jag återkommer till monstret. Boken De tar allt ifrån mig är Augustprisnominerad 2023 inom kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok. Som titeln ger vid handen, är Fridas tonårstillvaro skildrad mot bakgrunden av ett samhälle som drabbas av den ena förlusten efter den andra; affärer och skolor stängs ner, elen slås ut gång på gång, mobiltäckningen fungerar knappt. Numera framstår beskrivningen närmast klichéartad för alla som bor norr om Gävle, men den är icke desto mindre sann. Linda Jones lyckas med konststycket att skriva sig runt klyschorna – stilistiskt avmätt på en precis och uppkäftig prosa som biter sig fast lika hårt som kylan i Fridas finniga kinder.

Korpblått väsen

Vad händer med ett samhälle då stat och välfärdsystem drar sig undan? I Jones roman, liksom bland de strandsatta pojkarna i bokens huvudreferens Flugornas herre, utbryter anarki.

När länsstyrelsens bil plötsligt börjar driva runt, ”likt ett självsäkert rovdjur” i den annars så förbisedda bruksorten, anar invånarna oråd. Tydligen har ett sällsynt djur, det Fridas morsa benämner monstret och Länsstyrelsen döper till Korsningen, setts till i trakten. Och nu deklarerar länsmannen att det inte blir någon jakt i år. Jaktlaget blir som galna – inte ska de ta ifrån oss jakten också! Och Frida som älskar att jaga.

Korsningen är ett stort, korpblått, hornförsett väsen som smyger runt i Markens skogar.

Korsningen är värd att dröja vid. Dess existens i den annars realistiska romanen stör. Det är ett stort, korpblått, hornförsett väsen som bara Frida kan se på nära håll. Måste det finnas med övernaturliga inslag, tänker jag? Men inser snart att jag har blivit omsprungen i min egna civilisationskritiska tolkning. Kanske är det mot min egen skepsis inför det obestämbara besjälade djuret som kritiken egentligen bör riktas?

Att avmystifiera världen

Filosoferna Max Horkheimer och Theodor Adorno förklarar det bra i den civilisationskritiska klassikern Upplysningens dialektik. De menar att upplysningens projekt gick ut på att avmystifiera världen, vilket innebar ett utrotande av all form av animism (tron på att naturen skulle vara besjälad). ”Allt som inte fogar sig efter kalkylbarhetens och användarbarhetens krav blir i upplysningens ögon suspekt.” Så även allt liv och all mänsklig aktivitet i Marken (med undantag för det som ger mätbart resultat i vinster) och speciellt suspekt blir det förstås om det gäller mystiska oidentifierbara djur i skogen.

…jag – är offer för: den avmystifierade.

Att skriva in Korsningen i romanen blir därigenom snarare ett mästerligt drag, som fördjupar tematiken, eller låt säga; lägger ytterligare ett lager på den landsbygdsproblematik som är själva dess kuliss, och sätter fingret på just den västerländska världsordning som läsaren – jag – är offer för: den avmystifierade.

Mot slutet av De tar all ifrån mig skriker länsmannen åt jaktlaget att de är vildar. Det gör Nasse också i Flugornas herre, åt pojkarna på den öde ön. Golding skrev sin dystopiska robinsonad i efterdyningarna av andra världskriget, och den brukar läsas som en mörk analogi till den europeiska civilisationens ondska och utrensning av allt ”främmande”.

En nyttig övning

Adorno och Horkheimer skriver också att det ”under Europas historia löper en underjordisk. Det är historien om de mänskliga instinkter och lidelser som civilisationsprocessen trängt bort och förvanskat.” Kanske är det alltså dessa, underjordiska historietrådar, som Korsningen (likt odjuret i Flugornas herre) vispar fram i ljuset: människans undertryckta längtan efter att bli förstådd som levande, snarare än som en mekanisk bricka i ett lika stålhårt system, där välfärd nedprioriteras till förmån för flygbolagets SAS överlevnad.

Som om det alltid måste finnas ett svar.

Förutom att Korsningen stör jägarna i boken, utövar den sin kraft också över läsaren: man kommer på sig själv med att hela tiden försöka hitta svar och förklaringsmodeller till varför Korsningen finns, vad den egentligen vill säga. Som om det alltid måste finnas ett svar. I själva verket kanske det här är en nyttig övning i att inte veta – att stanna i osäkerheten. Och inte, likt en utflyttad överintellektuell kritiker i en väluppvärmd tvåa i södra Stockholm, tro att man kan förstå och reda ut hur allting överallt förhåller sig, och bör definieras.

För som Fridas morsa säger: ”Folk mallar sig ofta för att dom flyttar hit och dit, för att dom utforskar världen eller prövar sina vingar. (…) Men det finns en grej dom inte vet. Dom vet inte att det är mycket lättare att lämna än att stanna kvar.”