Hem över havet

Josefin Fabricius samtidsrealistiska ungdomsroman Hem över havet utgavs i höst av det nygrundade finlandssvenska bokförlaget Libraria. Trots de ungdomslitterära schabloner som genomsyrar Hem över havet är Fabricius berättande trovärdigt och fängslande. För den medelålders läsaren blir skildringen av hur småstadens unga vuxna ger utlopp för sin ångest obehagligt illustrativ.

På en landsväg någonstans mellan Åbo och en liten svenskspråkig kuststad, färdas en buss. En av passagerarna är Amelie som nervöst pillar på ett cigarettpaket medan oroliga tankar far genom huvudet. Av ren impuls trycker hon på stoppknappen trots att det ännu är en lång väg kvar till den lilla staden som är hennes destination. Av den korta inledande prologen som skildrar Amelies studentexamensdag i Stockholm, förstår läsaren att något hänt under det år som förflutit mellan studenten och bussfärden. Denna färd som präglas av flackande tankar och abstinenssymtom, vittnar om att Amelie tappat riktningen i livet. Resan över Östersjön förefaller vara både en flykt från Stockholm och ett sista försök att få ordning på livet.

I Josefin Fabricius tredje ungdomsroman Hem över havet är händelserna förlagda till några månader, men de smärtsamma minnen som gradvis vecklas ut spänner över en lång tid och omfattar struliga kompisrelationer, föräldrar som inget förstår och känslor av total meningslöshet. Till skillnad från Fabricius tidigare ungdomsromaner, debuten Välkommen hit. Välkommen hem (2017) och uppföljaren Sjutton år i staden (2021) som skildrar tre ungdomars trevande steg under gymnasiets två första år, sätter Hem över havet fokus på unga vuxna och i synnerhet den ångest som följer på att sakna en kompass på tröskeln in i studie- och arbetsliv. Med Hem över havet skriver Fabricius också in sig på den finlandssvenska bokmarknaden, eftersom de tidigare ungdomsromanerna getts ut av förlag i Sverige. Fabricius är född och uppvuxen i Uppsala men har som barn bott i Ekenäs – en stad som hon numera bor i.

En moster som förstår

Ungdomar och unga vuxna som förlorat fotfästet i tillvaron har varit en stående tematik i ungdomslitteraturen alltsedan J. D. Salingers roman The Catcher in the  Rye (Räddaren i nöden) utgavs i början på 1950-talet.  Det  var ett verk som kom att bli en prototyp för ungdomslitterära skildringar av livströtta ungdomar som inte klarar av de krav på skolframgång eller självständighet som vuxenvärlden ställer på dem. I ungdomsboken är det ofta föräldrarna som den unga kommer på kant med, en problematik som tar sig uttryck i kommunikationssvårigheter samt ömsesidig uppgivenhet och brist på förståelse.  I detta mönster ingår därför ofta en vuxen som den unga litar på eller tyr sig till, någon som lyssnar och förstår.

…precis som romanens titel antyder, om ett återvändande till en stad där Amelie växte upp och gick i skola.

I Amelies 19-åriga tillvaro är moster Maria den enda fasta punkten, och det är till henne Amelie är på väg med buss då händelserna tar vid. Egentligen handlar det, precis som romanens titel antyder, om ett återvändande till en stad där Amelie växte upp och gick i skola. Mellan Amelie och Maria, en ensamstående trädgårdsmästare tyngd av en egen sorg, finns tillit och ett tyst samförstånd som Fabricius på ett fint sätt skriver in i Amelies återkomst:

”Amelie sparkar av sig skorna och följer den knarrande trappan till andra våningen. När hon kommer in i sovrummet med de ljusblå tapeterna översköljs hon av minnen. Här har hon sovit fler nätter än hon kan räkna, i den smala sängen bredvid fönstret. Att hon nu är inneboende hos sin moster på obestämd tid är egentligen inte något nytt. Under de tidiga tonåren bodde hon ofta där. Det var när de dåliga perioderna slog till, perioder som utmärktes av en stickande rastlöshet och konstant oro som gnagde inom henne. När det inte gick att vara hemma stod Marias hus alltid redo att ta emot henne. De har aldrig pratat om det, Amelie bara visste att hon var välkommen.”

Så är det även nu, Maria avkräver inga förklaringar eller svar när hon under den sena sommar kvällen hastat iväg i sin Fiat för att plocka upp Amelie på en dammig landsväg, flera kilometer från gården där hon bor.

Ungdomsromanen i fritt fall?

Konstellationen med ungdomar på drift återfinns i oändliga variationer i internationell och nordisk ungdomslitteratur, en litterarturkategori i vilken utgivningen åtminstone i nordisk kontext blivit allt mer tunnsådd under 2020-talet. I en krönika med den talande rubriken ”Vad är det som händer? Varför dör ungdomsboken” i Dagens Nyheter tidigare i år (4.3), utpekar litteraturvetaren och -kritikern Lydia Wistisen sociala medier och strömningstjänsternas lättsmälta relationsskildringar som medskyldiga till ungdomsbokens stadiga nedgång: ”I dag frågar sig nog många varför de över huvud taget ska läsa denna typ av skildringar när telefonen svämmar över av vittnesmål från jämngamla generationskamrater. Nya medier tillfredsställer till viss del det behov av spegling och inblick i andra ungdomars liv som ungdomsromanen tidigare gått till mötes.”

Publicerandet av egna texter, bilder och videoklipp har säkert bidragit till den nedåtgående trenden samtidigt som den långsamma läsupplevelsen utmanats av den snabba tillfredsställelse som ett videoklipp ger. Detta ställer i sin tur höga krav på den ungdomslitteratur som trots allt ges ut – både tematiskt och språkligt. Frågan är hur ungdomsromanen ska konkurrera med flödet på mobiltelefonen utan att ge avkall på det konstnärliga och litterära.

Även om den knappa utgivningen av ungdomslitteratur också gäller i Finland har trenden trotsats under senaste år med utmärkta finlandssvenska bidrag

Även om den knappa utgivningen av ungdomslitteratur också gäller i Finland har trenden trotsats under senaste år med utmärkta finlandssvenska bidrag, som exempelvis Ellen Strömbergs Augustprisbelönade Vi ska ju bara cykla förbi (2022) eller Julia Wickholms Olivia för alltid (2019) och hennes senaste Kom hit (2023). Hem över havet inordnar sig smidigt bland dessa. Trots att Fabricius bok tematiskt följer en väl upptrampad stig, utmärks hennes berättande av ett sug och ett övertygande tilltal som lyfter berättelsen till en nivå som rycker läsaren med sig. Visserligen byggs romanen upp kring ett sommarlov och en period då något avgörande måste ske – också vanliga schabloner i ungdomslitteraturen – men det är i skildringen av de trassliga relationerna och dialogerna, där perspektiven ställvis blandas, som Fabricius glänser.

Småstaden – en skenbar oas

Fyra år har förflutit sedan Amelie flyttade till Stockholm med sina föräldrar, och att återse vännerna från högstadiet är nervöst men oundvikligt i en liten stad. Amelie inser att hon behöver reda ut sitt förflutna för att förstå vad tomheten och rastlösheten hon känner bottnar i. Tiden i högstadiet var komplicerad (för vilken tonåring är det inte det), i synnerhet i relation till bästisen Iris, men utmärktes också av festande, rusmedel och umgänge med betydligt äldre personer.

Med i bilden fanns jämnåriga Aron, oemotståndlig, älskad av många och, på typiskt vis, självsäker i sin charm. Fabricius tecknar inkännande och kunnigt Amelies trevande återförening med Iris, Sara och Aron vars liv formats av småstaden där alla känner alla, också de pinsammaste detaljerna, och där utbudet av sysselsättning är begränsat. På veckosluten festas det på sätt som helt saknar konsekvenstänk – i alla fall för vissa. Amelie dras snabbt med i festandet, och det illamående som vid början av återkomsten dämpades, är tillbaka.

Återigen blir hon påmind om det sista året i Stockholm då hon bröt kontakten med föräldrarna och till sist sökte hämma tomheten inombords med droger. Amelie upptäcker att inte heller småstaden är befriad från ångest eller droganvändning, tvärtom,  piller och kokain är lättillgängliga om man vet vem man ska fråga. Just beskrivningen av småstadsidyllen kontra berusningsmedlens lättillgänglighet och det närapå banala med akten att ”dra en lina” på toaletten, framstår som obehagligt verklig. I dessa unga vuxnas värld där man drar iväg till någons sommarstuga för att festa över veckoslutet har tunga droger smugit sig in som ett partyelement bland andra.

Att våga lämna

Styrkan i Fabricius roman är ändå skildringen av relationerna och djupdykningen i det förflutna. Att det finns ouppklarat trassel mellan Amelie och Iris står klart från början, och via tillbakablickar på deras barndom då de blev vänner, och på tiden i högstadiet, görs läsaren varse om omständigheterna som delvis förklarar den tomhet som följt Amelie ända in i vuxenlivet. Problemen mellan Amelie och Iris har kulminerat i ömsesidigt svek och oförmåga att tala ut.

Till skillnad från jag-berättandet där endast ett perspektiv på händelser framträder, skildras händelserna i tredjeperson där de vassa dialogerna exponerar uppdämda känslor och framför allt motsatta uppfattningar om vad som gick fel och vem som bär skulden. Som i denna passage där Amelie och Iris diskuterar en händelse i högstadiet:

Amelie hugger genast tillbaka, alldeles uppeldad när de väl satt igång. ”Vad vet du om det? Du pratade ju inte ens med mig då.”

”Nä, men du vet hur det var. Man visste ju allt om varandra ändå.” Iris tittar bort. ”Dessutom var det du som inte ville prata med mig.”

”Det där är så inte sant”, säger Amelie med ett sarkastiskt hånleende hon inte kan hålla tillbaka. ”Varje gång jag frågade om vi skulle ses så sa du nej.”

”Kanske för att du bara ville vara med mig när det passade dig. I skolan ignorerade du mig varje dag.”

hon är inte enbart den tuffa, självsäkra unga kvinnan som omges av ett ogenomträngligt dunkel

Amelie kommer inte på något att svara. Än en gång sviker minnet henne, hon kan inte bestämma sig för om det Iris precis sagt är sant eller om det är ännu en av alla saker de verkar komma ihåg helt olika.

Genom inblick i Iris person fördjupas berättelsen; hon är inte enbart den tuffa, självsäkra unga kvinnan som omges av ett ogenomträngligt dunkel, utan är lika osäker och sårbar som Amelie.

Alternativ till scrollande

Utan att hemfalla åt det ordinära och låta bästisskapet återuppstå, skriver Fabricius fram en lösning där skilda vägar förefaller vara det enda rätta. Att våga erkänna att något gått sönder är modigt och visar också att sommaren i den gamla hemstaden äntligen öppnat de fördämningar Amelie under flera år byggt upp. Detta gäller också i relation till Aron. Trots att Amelie själv minns och av Iris blir påmind om hur destruktiv relationen till Aron var, dras hon än en gång in i hans nät. Arons taktik bygger på att varva gränslös flirt med kallsinnigt avvisande. Dessa situationer tecknar Fabricius med en handgriplig intensitet.

”Hon skickar ett meddelande, ber honom att träffas någonstans när krogen stängt. Ett svar ramlar in. Hon kastar sig över mobilen. Kan inte. Hans avvisande får henne att känna sig som ett barn, hon är i vägen och har ingenting att säga till om. Hon skriver in ett långt svar, en hel paragraf om hur hon känner och att de borde träffas öga mot öga för att prata om det. Mobilen vibrerar. Jag är med Virre. Amelie läser meddelandet om och om igen. Hur många gånger hennes blick än far över texten kan hon inte ta in det.”

Beskrivningarna av hur Amelie medvetet, nästan masochistiskt, och gång på gång utsätter sig för Arons förkastliga psykologiska spel – som en obehaglig men nödvändig frigörelserit – är olustig läsning. Med Hem över havet erbjuder Fabricius igenkännbar speglingsyta med bred räckvidd men också något som snabba klipp och scrollande sällan förmår; insyn i och medkänsla för unga vuxnas smärta.