Golem

Unto Harjus debutbok är en överraskning för att den sträcker sig så mycket längre än debutromaner i allmänhet. Den går långt utöver den realism man vant sig vid att skribenter ganska ängsligt klamrar sig fast vid i förstlingsverk, den kastar sig handlöst ut i en miljö där vad som helst kan hända.

Recensenter har redan påpekat att den korta romanen – knappt hundra sidor – har drag av både sci fi och fantasy. För all del, Harjus generation är måhända i högre grad bevandrad i de genrerna än många andra. Men Golem, som romanen heter, är nog ingetdera. Jag läser den som ett skaparflöde som så att säga beskriver sig självt. Jag blir förtjust och lite imponerad, för man har förvisso upplevt många mer garvade skribenter med betydligt lägre precision i uttryckssättet och framför allt med avsevärt lägre energinivå.

Golem handlar på sätt och vis om sin egen tillkomst, men också om en ung människas svindlande balansgång mellan revolt och anpassning. Också som det senare har berättelsen maximal autenticitet. Författaren är född 1985 och har berättat att han skrev boken vintern 2002-2003. Han var en bra bit under tjugo när berättelsen kom till, på gränsen till underbarn om man så vill.

Det finlandssvenska litterära livet har inte på senare tid inte haft alltför många riktigt unga debutanter. Det är inte heller något självändamål att försöka hålla debutantåldern så låg som möjligt. Men att låta begåvningar komma fram och pröva vingarna är viktigt, inte bara för dem själva, utan för hela det litterära klimatet.

Berättelse som springer

Titeln Golem har Unto Harju hämtat från den judiska traditionen, där begreppet står för en övernaturlig varelse, ett slags syntetisk människa som kan ges liv genom olika ritualer. Golem får sin motiverade plats också i det svävande intrigbygget. Men det viktiga är inte bara storyn – killen som skriver ett drama och går igenom en kris ur vilken han klarar sig med själsförmögenheterna i behåll. Det väsentliga är själva höjandet av berättelsen till ett slags mytologisk nivå, där den blir både genomskinlig och mångtydig, där den lyfter.

Golems svaga punkter finns där berättaren explicit förefaller vilja ha något särskilt att säga och liksom fälls ut ur den fasta legering berättelsen annars består av. Eller om man vill använda en annan bild: när själva omröraren stannat och de olika komponenterna i lösningen skiktar sig. Det kan hända om ”filosoferandet” går på några steg för långt, eller ibland i dialogen.

Men de svaga punkterna är inte många, och författaren låter oss få veta redan i prologen att detta är en berättelse som kommer att hålla hög fart: ” Jag måste springa hela vägen hit för att säga dethär, genom buskiga drivor och murkna staket, för jag kom på hur allt var” . Så lyder bokens allra första mening.

Skapandets premisser

Sedan för berättelsen läsaren genom olika situationer och scener, möter olika gestalter som får jaget att göra oväntade (eller oväntat våldsamma) saker, som ger honom insikter och/eller tvingar honom vidare. Det är flickan på motorvägen, den knepige vise mannen i trädgården, den smällfeta kvinnan med tentaklerna. Och en liten pojke, pojken som är en del av den berättande själv, en bild av det förflutna som måste dödas för att man skall kunna gå vidare. Men pojken är också, som jag ser det, ett slags sinnebild för de djupaste premisserna för skapande.

Pojkens existens är hela tiden hotad, han blir stympad och dödad under berättelsens gång, men dyker upp igen, ungefär som grabben i South Park. Men man tänker kanske mer på Hesse än på South Park, för Golem är en mycket litterär berättelse. En av de första referenserna är den berömda och nästan sönderciterade dikten av Baudelaire som uppmanar en att berusa sig. Skitsamma på vad, på vin eller dygd, blott man går igång på något.

Ska medges: det kan vara svårt att tolerera begeistrade baudelairecitat från skribenter äldre än sjutton. Men Harju går ju klar redan där, och han gör också någonting mer. Han går i dialog med Baudelaire, helt bokstavligt: ”Berusa er! Ett gott råd, men hur gör man det?” Sedan skriver han en hel berättelse som är hög som ett hus.

Historien som sammanfattar sig själv

Golem är skapelse och apokalyps, ett slags skinnömsning, gripande, upprivande och roande på samma gång. Språket är lika snabbt som storyn, ibland slirande nonchalant, sällan slarvigt. Ska man ta ur svängarna måste man ha koll. Och på ett egendomligt (och terapeutiskt repetitivt) sätt konkluderar historien hela tiden sig själv: Följande citat är plockat ut mitten av skildringen:

”Lärarinnan hade nästan tagit kål på min inspiration, det hängde på ett hårstrå att jag skulle ha sjunkit tillbaka i min depression, slängt pojken och gått hem. Men jag var tillbaka, starkare än nånsin, jag behövde inga stimulanser eller läskande drycker, inget diskret plockande här och här. Inga enstaka rader en regnig eftermiddag, inget lakoniskt pruttande en söndagskväll. Det enda jag behövde var mig själv, ingen apati, ingen arrogans.”

I förlagets författarpresentation berättar Unto Harju att han också ägnar sig åt bildkonst. Han går på Fria målarskolan, ”vilket är kul, fast där finns en massa flummare som inbillar sig att de kommer att kunna leva på sin konst.” Efter Golem vill man ogärna att Harju lämnar det litterära. Många unga konstnärer i dag begränsar ju sig inte till bara ett uttryckssätt. Och i raden av finlandssvenska författare skulle Harju inte vara den första att kombinera författarskap och bildkonst.