Smittans rike: Om syfilis i konst, kultur och kropp

Den grymma sjukdomen syfilis är ämnet för litteraturvetaren Agneta Rahikainen nya bok Smittans rike: Om syfilis i konst, kultur och kropp. Här finns paralleller till nutiden, även ur ett kvinnoperspektiv.

När covid-19 och smittan slog ner i världen under vårvintern 2020, var det en del (till stor del rika och berömda människor) som bland annat på sina sociala medier försökte göra gällande att ”vi” alla satt i samma båt.

Snart blev det dock omöjligt för var och en att inte se att sjukdomen, liksom det mesta i världen, drabbar mycket olika beroende på klasstillhörighet. De som hade arbetaryrken som de inte kunde utföra hemifrån, som bodde trångt, som behövde använda kollektivtrafik och som kanske dessutom led av andra klassrelaterade sjukdomar, drabbades och dog i betydligt högre grad.

Det här gäller i såväl Norden som i USA. Kort sagt: sjukdomar och död har aldrig verkat bortom klass (eller kön för den delen) även om de stundtals har varit populära att framställa som någon slags nästan gudomliga utjämnare.

Kvinnokarlar och syfilis

Covid-19 i sig förknippas dock inte med redan stigmatiserade grupper på samma sätt som HIV. Eller för den delen syfilis. När det gäller just syfilis hade denna grymma sjukdom, som den finlandssvenska litteraturvetaren Agneta Rahikainen påminner om i sin nya bok Smittans rike: Om syfilis i konst, kultur och kropp, en mer dubbeltydig roll än HIV.

Den stigmatiserade ytterligare de kvinnor i prostitution som ansågs vara skyldiga till spridningen. Samtidigt kunde den nästan fungera som ett adelsmärke på manliga konstnärer, författare och äventyrare. Syfilis var ett tecken på att man var en riktig kvinnokarl och ansågs dessutom kunna ge upphov till mentala tillstånd som främjade de manliga ”geniernas” kreativitet.

Näsor som ruttnar

Det här gjorde givetvis inte sjukdomen mindre plågsam, vilket Rahikainen också berättar målande om. Syfilis tros ha anlänt till Europa med Columbus och härjade sedan tills penicillinet kunde användas som ett effektivt botemedel.

…men drog genom åren fram i den sjukas kropp med variga sår, näsor som ruttnade, förlamning, vansinne och demens bland de mer skrämmande symptomen.

Det spreds som bekant via samlag, började med ett relativt oskyldigt sår på könet som försvann, men drog genom åren fram i den sjukas kropp med variga sår, näsor som ruttnade, förlamning, vansinne och demens bland de mer skrämmande symptomen.

Rahikainen undersöker i sin bok hur sjukdomen också under de århundraden den hade sin storhetstid i Europa drog fram i konsten, litteraturen och till och med i operasammanhang. Just eftersom det var en ”skamlig” sjukdom, som samtidigt förknippades med konstnärer och författare är den ständigt närvarande.

Rahikainen visar hur syfilis direkt eller indirekt behandlas i verk från Rabelais på 1500-talet till Baudelaire med sina onda (sjuka) blommor på 1800-talet.

Det är intressant att tillsammans med författaren följa den obarmhärtiga sjukdomens spår i litteratur och konst och läsa om alla de omskrivningar och symboler den givit upphov till. Det här är symboler som vi enligt Rahikainen till stor del redan blivit oförmögna att tolka, trots att det inte egentligen inte gått särskilt lång tid sedan syfilissjuka i västvärlden började få effektiv behandling.

Hur nära syfilisens fasor vi ändå ligger i tiden blir påtagligt i det personliga förordet. Där berättar författaren om sin egen morfar som varit sjöman, och som dog i syfilis så sent som på femtiotalet. Han är som sagt i sällskap med ett stort antal av de konstutövare Rahikainen studerat, och som ofta inte bara målade och skrev om syfilis, utan dessutom själva var drabbade.

Kvinnan som fresterska och offer 

Om männen trots sjukdomens ändå skamliga natur hade möjlighet att, om än ibland i förtäckta ordalag, gestalta sitt lidande i konsten, är de drabbade kvinnorna till stor del stumma.

Å ena sidan utmålas hon som en syfilisspridande, demonisk fresterska.

Genusaspekten av syfilisens historia är central och genomsyrar också mycket riktigt Rahikainens bok. Såsom också framgår med all önskvärd tydlighet i den litteratur hon analyserar, inte hos minst redan nämnda Baudelaire, präglades synen på kvinnan inte minst under 1800-talet och tiden för förra sekelskiftet av en dubbeleggad misogyni i linje med den gamla hora/madonna-dikotomin.

Å ena sidan utmålas hon som en syfilisspridande, demonisk fresterska. Å andra sidan sågs den ”dygdiga” hustrun som en asexuell, oskuldsfull ängel som till varje pris måste hållas okunnig om allt vad sexualitet hette. Och det här gällde även hennes egen hälsa.

Agneta Rahikainen beskriver i några av bokens mest fasansfulla stycken hur kvinnor av läkare undanhölls att de smittats av sina män och hur deras barn ofta föddes döda eller svårt sjuka. Författaren Karen Blixen var en av de många kvinnor som smittades av sina män. Men till skillnad från många andra kvinnor var hon ekonomiskt privilegierad och den enda kvinnliga författaren med (konstaterad) syfilis som figurerar i Smittans rike.

En makaber syfilis-resa

Med tanke på att Rahikainen så klarsynt beskriver de maktstrukturer som präglar berättelsen om syfilis, blir jag dock lite fundersam när hon skriver att hon undrar varför det är män som förknippats med det romantiska konstnärsgeniet. Jag tvivlar på att en litteraturvetare inte skulle känna till den romantiska genimytens kopplingar till föreställningar om kön, och är frågan retoriskt så är den överflödig.

Även om verket är mer översiktligt än djuplodande är det en fascinerande, makaber och upplysande resa

Det finns också en risk men den läsart Agneta Rahikainen tillämpar där hon använder författares biografiska sjukdomshistoria när hon analyserar texter. Resultatet skulle kunna bli slentrianmässiga och banalt psykologiserande analyser enligt vilka ”allt är syfilis”, för att parafrasera den dekadenta kultromanen Mot strömmen som hon också skriver om.

Men lyckligtvis är Rahikainens läsningar ändå så pass förankrade i själva verken och i den symbolvärld de är sprungna ur att de biografiska inslagen inte stör nämnvärt.

Språket är lättillgängligt men elegant. Även om verket är mer översiktligt än djuplodande är det en fascinerande, makaber och upplysande resa som Agneta Rahikainen tar oss med på.