27 år, elva poeter, en antologi Ny finlandssvensk dikt 1987-2014

Finlandssvenska poeter är obekväma som samtalsämne. Man vet aldrig riktigt var man har dem i förhållande till världslitteraturen eller vad de nuförtiden är för sort ens jämfört med våra inhemska praktexemplar till modernistbjässar. Lite som svampar. Varje höst dyker det upp någon som predikar om hur gott det är och hur det just nu finns så gott om dem att de ruttnar bort i skogarna. Ändå lyfter vi inte ett finger. För man vet ju aldrig.

När det gäller poeter är vi finlandssvenskar sällsynt bra på att följa rådet att lära sig några goda och matiga arter och hålla sig till dem. Andra har vi absolut ingen användning för. Inte vill man väl riskera att gå vilse eller stöta på björnar. Förresten har man inte ett hum om hur man borde gå till väga för att tillreda dem enligt diktläsarkonstens alla regler. De kan ju vara fulla med mask eller direkt farliga och så värst lättsmält läsning lär de inte heller vara. Så man vet ju aldrig.

Så när vi stöter på en dikt som vi inte känner till sedan tidigare tar vi för säkerhets eller skojs skull och sparkar ner den direkt

Dessutom ser de ju så vidunderliga ut, ja nästan vidriga. Så när vi stöter på en dikt som vi inte känner till sedan tidigare tar vi för säkerhets eller skojs skull och sparkar ner den direkt. Tills det en vacker dag dyker upp en utländsk expert som skriker till av förtjusning och återvänder med en massa översättare till finska och vad det nu finns för främmande språk. De plockar lassvis och går ut på torget och säljer och exporterar dem som stora delikatesser. Med maskar och allt. Det trodde man väl aldrig.

När ett ekipage på 27 år, elva poeter, en antologi i fjol paraderade in i Finland hade dikterna i antologin redan hunnit träna dressyr i de litterära salongerna på världens mäktigaste bokmässa i Frankfurt. På initiativ av översättaren och skandinavisten Ursel Allenstein (f. 1978) har de lärt sig tyska och är i full färd med att piffa upp sin engelska också. Lite som murklor måste våra finlandssvenska poeter förvällas flera gånger och förses med kvalitetsintyg utomlands innan vi vågar börja tala om och med dem. Fast man vet ju aldrig.

Dikta bort diktaturen

Svenskfinland är ett utvecklingsland då det gäller att uppskatta sina egna poeter innan de skaffat sig kredit utomlands. Vi skyller hemskt gärna ifrån oss på bristen av pålitliga och uppdaterade guideböcker. Poesi säljer inte så därför behöver den inte säljas, går logiken. Ändå vill vi att någon dikterar den rätta rangordningen för oss och gallrar noga mellan plockvärt, odugligt eller direkt dödligt giftigt. Det blir för det mesta poeterna själva som får stå för marknadspratet och helst för fiolerna också, vid sidan om att de behöver skriva dikterna också. Då låter det förstås ännu mer misstänkt.

När det gäller den nya antologin är det poeterna Ralf Andtbacka (f. 1963) och Peter Mickwitz (f. 1964) som fått bära ansvaret och samlat ihop sina egna och andras dikter inför den tyska språkresan. Mot en sådan bakgrund av omvänt förfaringssätt och tidspress är det inte att undra på att det blir några boktitlar eller årtal som grumlar till sig under editeringsarbetet och lite omaka smakbitar av de olika poeterna. Resultatet blir en spännande ragu där alla dikter verkar lika glatt överraskade som antologiläsaren över att få hänga med.

Poesi säljer inte så därför behöver den inte säljas, går logiken

Ju färre poeter vi släpper fram, desto mer verkar varje ny antologi diktera när, hur och vem man skall läsa. Redaktörerna har stått inför sisyfosuppdraget att kämpa mot diktmonopolet samtidigt som de tjudrats in i fållan av få och utvalda. Lyckligtvis har de funnit svalka vid den språkhistoriska källan där grekiskans antologi blir släkting till buketten och blomsterkransen. Här radas saker inte upp för att de anses bättre än alla andra utan för att svepa med sig läsaren och stämma träff med alla de andra. Allt flätas samman till en rönnerdahlskt ledigt bunden krans.

”Att ha ord som arbete, det är faktiskt en omöjligt dum tanke. Pärla efter pärla.”, ruskar Oscar Rossi (f. 1976) på huvudet och begrundar den diktande schimpansens lott av litterärt stöldgods, lögner och kärlek i ett diktsjok som cirklar löst kring Bob Dylans trubadurism. Man kan nästan höra hur redaktörstrion Allenstein, Andtbacka och Mickwitz sucka instämmande och tacka för medlidandet. I nästa sekund ger sig hela gänget som olydiga blodhundsvalpar in i tankegångarna mellan alla möjliga dumheter och det omöjligt faktiska. Vår begreppsarsenal av ”ord” och ”arbete” faller sönder som slitna huvudkuddar.

Bygga luftslott i kroppshyddor

När man lyckats locka in en bunt samtidsfinlandssvenska poeter i en antologi, börjar de tala om så obekväma saker att man måste bita sig i tungan för att inte börja tala om något annat. De kommer bärande på pottor och gräver sig i näsan. Sina läten stjäl de ur munnen på butikskassor, löpsedlar och fågelungar. Här talas det helt sakligt om ”skrimaskiner” och ”Bicke för kvirr”.

Antologin lyckas kanske inte snappa upp så värst många borttappade och förbisedda författarröster, men den pekar på hur flera poeter vågat släppa litteraturens inbyggda rädsla att snava över stavelser eller helt tappa rösten. I antologins sammanfattande och framåtskådande efterord tar kritikern Fredrik Hertzberg (f. 1966) fasta på poesins vilja att göra sig kvitt det polerade Jagets pondus. Hertzberg hänvisar här speciellt till Mickwitz som i sitt skarphörda skrivande kring dikten blivit ett slags poetisk kompassnål för vår tid.

Helt bekymmerslöst torpederar poeterna i antologin sitt poetskap till blodiga köttslamsor eller tömmer det i övergivna fabrikslokaler. I samma veva skrotar de antologibyggarens traditionella grundbehov att staka ut reviren där man kan bekanta sig med varje poets omisskänneligt egna röst. Också läsaren befrias till att söka himmelsk drömarkitektur där ingenting förut funnits, eller till att finna kroppsvätskebalansen hos det som nog funnits men inte fått finnas.

Poeterna i antologin torpederar helt bekymmerslöst sitt poetskap

Röster byts ut, bryts ner och blir allt fler allt medan de vidgas till ett nytt slags igenkänningspunkt för läsaren. Allt medan kropparna och tankarna här i världen blir mer och mer noggrant uppmätta och statistiskt bokförda, blir den som går och bär på dem allt osäkrare över vem hen själv, eller någon överhuvudtaget, är. I Mickwitz dikt ”rättvisa dom” är det som om mitt värde och deras värld börjar andas först då de välkomnar ett värddjur som liknar ett vi:

dom händer mig i ett träd av armar
men jag kan inte snö för lingult
lim kokat av svett och jord och
skratt håller mig tillbaka och ihop
och tvingar alla armar som jag
händer i att slamra och kramar

Antologin tar ett famntag om vårt finlandssvenska språk där vi pendlar mellan det högljutt hojtande gruppspelet och det tystlåtet tillbakadragna barnets ansträngningar att uttrycka sig korrekt. Det skvalpar om dikterna av anglicismer och finlandismer tills vi börjar skaka av skratt istället för skräck då vi säger fel eller talar fel språk. De här poeterna tar inte ordet utan springer iväg med det.

Stryk årtalen

Sifferkavalkaden där elva poeter och 27 år blir en antologi har det lite läckande tilläggskravet att de flesta på deltagarlistan skall ha gett ut minst tre samlingar och dessutom vara ”aktiva” poeter. Det påklistrat slumpmässiga kravet på äkthet lossar samtidigt poeterna från generationstänkandets likformade klossar till årskullar, till väldiga och fritt spretande skolfoton. Här byts generationsklyftor ut mot saftiga och syrliga fikapauser medan dikter och diktverk från olika år och årtionden kommer åt att bita varandra i stjärten.

Här byts generationsklyftor ut mot fikapauser

I ena ögonblicket fångar antologin Eva-Stina Byggmästar (f. 1967) ”medan handen svänger en/ bukett och man ser fler dansande/ gestalter och vägar som korsar varann på ett roligt sätt”. Redan på nästa sida tar hon det spritt språngande hoppet till nästa diktsamling och utropet ”men stör inte enstöringarna, låt dem/ valsa omkring i sina skogar iklädda flanell/ och nävertofflor”. Man andas in friheten både i blombukettens välkomnande gest och i vildmarkernas djup som stöter allt annat ifrån sig. Så man håller med: ”Jamen, låt dem gå ifred, längs smala halvt om/ halvt igenväxta stigar”.

Det blir tre årtionden mellan födelseåren på antologins inledande poet Agneta Enckell (f. 1957) och junioren Matilda Södergran (f. 1987), men i samtiden äter deras dikter sig in i en fränt doftande, vätskedrypande kroppslighet. ”Sen han på golvet, moderkakan tung i munhålan,/ födelseblodet som skingrar mina smakupplevelser”, låter det i Södergrans förstfödda bok från år 2008 och Enckells fjolårssamling tar vid djupt nere i tjärnen av kvinna, man och moderskap: ”och smaken (av en mor)/ flyktig som tryffel/ på tungan,/ obscen/ i moderstanken”.

För obekvämlighetens skull

”All vishet baserar sig på avstånd”, hette det i Mickwitz flerkulturella mångpråkighetspamflett Passport Somaliland för ett par år sedan. Avståndet mellan hemland och turistvisum varierar för varje poet och varje poem i antologin, men alla stärker de varandras bevismaterial för att den nationalistiska enkelriktningen har en motpol i alla andra riktningar på världskartan.

Våra poeter har inte tagit skada av sitt breddade perspektiv i utlandet, tvärtom. Vi poesiläsare lider däremot av akut andnöd där vi strandsatts av den strängt inhägnande finländska kulturgränspolitiken. Allt vi behöver göra är att bli mindre bekvämliga av oss, våga oss utanför boet.

Vi poesiläsare lider däremot av akut andnöd där vi strandsatts av den strängt inhägnande finländska kulturgränspolitiken

Istället för att generat skruva på sig för att nå verkligheten sätter dikten skruv på språkkonventionerna som skurit av verkligheten på ett godtyckligt ställe och börjar kalla resten overklig. Här prickar konsten hål i de konstgjorda gränserna genom att vara enckellskt envist ”opassande ja oanständigt blottande” och ”oavslutat/ oformulerade” eller ställa bejakandets ”Ofråga till förtänksam ranka” som Byggmästar. Det är som om söndagskorsorden plötsligt börjat växa kors och tvärs och spräckt sina rutor som blomkrukor.

Längst ut på den avskalade landtungan innan och mellan all världens språkinrättningar sträcker sig Cia Rinne (f. 1973). Här tuggas språkmurar till grus bit för bit tills vi vaknar ur den domnade tillvaron och känner tyngden av gemenskap i vårt delade ansvar för precis varje händelse i världen. Man vill lita på att Rinne i sina dokumentärpoetiska projekt är en sierska som visar hur våra språkförbistrade miner så småningom kommer att lösas upp då vi lärt oss att leka med allvaret och ta minsta lek på största allvar.

För att kunna öppna ögonen och hjärtat för romer och båtflyktingar måste vi titta igenom fängelsegallret som gränspatruller och passkontroller byggt upp mellan människor för att göra hela folkgrupper och världsdelar osynliga. Genom vår skumma vardagsverklighet där det finns plats för ord som krigszon och människosmuggling drar Rinnes poesi som en frisk fläkt: vi kan förstå varandra om vi bara vill.

Spränga språkburarna

Läsare mår bra av att inte veta vad de skall tycka och tänka om saker utan tvingas att avgöra helt själva. Just på det här planet blir det ordentligt oroande att diktsökaren så ofta måste återvända tomhänt från bokmässor, skolbibliotek och webbplatser. Som tur är behöver vi åtminstone inte oroa oss för all det där som ruttnar bort i skogarna. Med dikter är det sällan för sent.

Poesin är ingen återvändsgränd som man inte kan hitta fram till igen och igen och från olika håll. Vi behöver bara öka tillgången för att kunna ana vad vi kanske gått miste om. Då får vi tillbaka makten att själva välja om vi trots allt vill försöka bli det förfärliga språklejonet som med hull och hår sväljer Rossis replik där allt kan stå på spel:

”– Dikt? Nej det är lite väl tricky, Istället kan man fråga sig: Er det forferdelige en form? Utmanas formen om den utmanas? Er formen det forferdelige? Den perfekta formuleringen? Äggen i munnen? Var du är dig själv mest.”

Våga tycka och smaka

Man störtdyker in mellan 27 år, elva poeter och årtalen 1987–2014 med nyfikenheten hos ett barn som sträckläser sig igenom en rekordbok. Det som vågar hoppa utan att fråga vad det tjänar till. Antagligen gick man in i antologin bara för att bläddra förstrött en stund medan man väntade på någon rolig serie. Man gick med näsan i vädret men hamnade mitt in i en diskussion om allt mellan himmel, jord och pannkaka.

Hur pinsamt länge kan det ta i Svenskfinland innan en poet kan bli insläppt i en antologi?

Rätt vad det  är har man glömt bort att man inte har någon användning för allt man får veta om månfruar och ubåtar, om olika sorters barrträd och glassfabrikens varianter. Man märker bara att man inte har någon användning längre för alla sina invändningar. Det där om hur pinsamt länge det verkar ta i Svenskfinland innan en poet kan bli insläppt i en antologi. Att våra stora namn är som fårtickor som har för ovana att snabbt fylla hela korgen. Nykomlingarna måste slåss som bålgetingar om de inte vill hinna bli gamlingar innan de får vara med bland vår ”nya” lyrik.

Nej, man läser utan att grubbla över vad man istället borde läsa. Utanför generationstänkandets bunkrar och förseglade helhetsverk lockar antologin till olika sätt att diskutera sig fram genom dikten och livet. Man vadar igenom allt eller skuttar från sida till sida som vågstänk mot tår. Man låter diktfragment långsamt färga av sig och rullas till stenhårda nystan eller flyta ut i ådror. Ja, man läser och önskar att sådana här antologier skulle nå ut som ett mångbottnandets manifest också till dagens skolor. Dikten är det bästa försvaret för allas rätt att läsa och förstå på sitt sätt.

Diktantologier är kontaktannonser som inte blir gamla. Man behöver inte svara på deras tilltal om man inte vill. Inte måste man heller svara genast eller ha svaret färdigt. Vi behöver antologier som vi behöver blomsterängar och lövhögar att vältra oss i. Läckert prasslande och luckra.