Upptäckten av currywursten

Thorén & Lindskog är ett nystartat förlag med Malmö som geografisk bas. De är specialiserade på tyskspråkig litteratur och har än så länge bara hunnit ge ut en liten handfull böcker, alla med en grafisk utformning som visar att de tillhör förlagets familj. Samtliga är översatta av Jörn Lindskog, bosatt i Berlin. Han har näsa för berättelser, måste man säga. En av förlagets titlar är Uwe Timms Upptäckten av currywursten (Die Entdeckung der Currywurst, 1993) som översatts till ett tjugotal språk och som också filmats.

Upptäckten av currywursten är en historia från krigsslutet, från Hamburg, våren 1945. Men ramberättelsen är placerad i sent 1900-tal: en man besöker en gammal kvinna på ett vårdhem i Harburg, som ligger precis söder om staden Hamburg nära floden Elbes sydliga slinga. Hans uttalade syfte är att kartlägga den tyska specialiteten currywurstens ursprung. Han vet att en viss korvkiosk vid ett visst torg i Hamburg är platsen man bör utgå ifrån. Den kiosken har innehafts av fru Brücker, och berättaren spårar upp henne och får henne att berätta succékorvens historia.

Korven är berättelsens biprodukt

Naturligtvis är korven bara en förevändning för berättelsen, eller en biprodukt. Historien handlar om en kvinnans liv och överlevnad i en stad i ruiner. Det finns en biografisk koppling också. Uwe Timm föddes 1940 och berättelsen är också ett slags hommage till hans pappa, som skymtar i berättelsen med det yrke han hade i verkliga livet, körsnärens. Körsnären behövdes nämligen för att få uppsytt en päls i ekorrskinn som spelar en roll i en lång räcka transaktioner som på upploppet drar med sig en alldeles otippad burk curry.

Uwe Timms historia ger sig inte ut för att vara en roman, den slår i stället på slutet fast att den är en novell i en ganska elegant berättargest, som också hittar sina paralleller i ett muntligt sätt att berätta. Utgångssituationen är också ett samtal, den gamla kvinnan och medelåldersmannen som dricker kaffe och äter tårta och talar om gångna tider. Man återkallas dit med jämna mellanrum, men som i alla goda berättelser dras man in i de gestaltade situationerna, så att man för sitt inre öga mycket väl kan se ett utbombat Hamburg och en driftig kvinna, som tar vad hon kan få för att klara dagen, för att klara livhanken med värdigheten i behåll.

Nollpunktens ekonomi

Kriget slutar i kaos, drar människorna ner till en nollpunkt där en brutal värdeskiftning äger rum. Det som varit dyrbart är plötsligt inte är värt en pfennig, och det man vant sig vid som billiga och säkra leveranser betingar ett oöverkomligt pris. Små utvikningar kring ekonomi och status är Timms specialitet. Än är det en liten betraktelse över cigarrettens fördelar som betalningsmedel, än är det en återkommande snabbkoll av kvinnors strumpor, ett plagg som särskilt i krigstid avslöjar vilken vandel och vilka kontakter en kvinna har.

Maten är i centrum. När ett samhälle faller sönder kretsar det mesta kring hur man ska få livsmedel. Lena Brücker har turen att vara ansvarig för en personalmatsal, och håller på det sättet själv svälten från dörren. Hennes arbetskamrat är en meriterad såskock, en finlirare som hamnat i kantinen. Han kommer med råd och tips både när det gäller matlagning och relationer. Det är på kryddningen allt beror, säger han. Han är också en dedicerad antinazist och utför sina sabotage i köket. Högt uppsatta nazikoryféer eller tjänstemän i hitlertrogen tjänst kan oväntat drabbas av svårartad magsjuka om de passerat hans meny.

Varning för idyllisering

Större delen av historien handlar om förhållandet mellan Lena Brücker och Herrmann Bremer, sergeant i flottan, som efter en permission ska omplaceras, sättas in för att kämpa till sista blodsdroppen för Tyskland. Men hur det är kommer Bremer aldrig iväg. Du kan ju stanna här, föreslår fru Brücker, när de hamnat i hennes hem och sängkammare efter en episod som för människor samman som inget annat – ett bombanfall. Hon är rejält äldre än han som bara är några och tjugo. Hon har en tonåring son som tjänar Tyskland någonstans, hennes man är borta, hon orkar inte bry sig om var. Hennes dotter är vuxen och utflugen. Nu klamrar sig bägge fast vid varandra.

Det är paradoxalt nog en ganska trivsam historia, tonen är lagd vid tårtfatet och stickningen på åldringshemmet flera decennier efter kriget. Uwe Timm anslår gärna en familjär ton. I barnboken om Kalle Knorr, kapplöpningsgrisen, som är hans mest lästa bok på svenska hittills, är anslaget liknande.

Men man ska inte helt och hållet låta sig luras av det. Jag tycker att det finns en skugga, ett förbehåll inbyggt i berättelsen, som också översättaren har kunnat fånga. Ett slags varningsklockor ringer kring den där mysigheten i berättarsituationen med tårta och kaffe och stickning. Den gamla Lena Brücker stickar en tröja med ett komplicerat mönster, ett idylliskt naturlandskap. Det underliga är att hon utför det fast hon är nästan blind. Man tänker lätt tanken att stickningen står som metafor för återberättandet av kriget. Det kan bli idylliskt bara om man ser väldigt illa.