Freja och kråkungen (2020). Freja och huggormen (2023)

I en tid då solen gassar, syrenerna blommar och den finländska högsommaren står inför dörren, lämpar det sig väl att introducera Fredrik Soncks och Jenny Lucanders två bilderböcker om Freja. De utspelar sig nämligen i en somrig skärgårdsidyll som får en att längta till havsstränder och glasskiosker och invaggar en i sommarstämning.

Fredrik Sonck är journalist, tidigare kulturchef vid HBL, och nu verkställande direktör för Ålands radio och tv. Han debuterade som bilderboksförfattare för några år sedan med den första boken om Freja, den temperamentsfulla och egensinniga 3-åringen med förkärlek för napp. Den första boken heter Freja och kråkungen (2020) och den följande Freja och huggormen (2023).

I den första boken tycker storasyster, pappa och mamma att det vore dags att lämna bort nappen, men Freja är av annan åsikt: ”Freja tycker också att hon är stor. Men inte FÖR stor. Hon blir fortfarande ledsen om hon faller och slår sig. Och hon blir fortfarande arg om storasyster retas. Då känns det skönt att stoppa nappen i munnen. Också på dagis behöver hon nappen. Och i bussen. Och vid matbordet. Då främmande tanter vill prata är den extra bra att ha, för om hon suger på nappen slipper hon svara på deras dumma frågor.”

Barnlitteraturens status

Nappen lämnar sällan Frejas mun, men en sommardag träffar Freja och pappa ett par kråkföräldrar som letar efter en napp åt sitt lilla barn. Då står Freja inför ett svårt val.

Barnboken ägnar sig ofta åt att skildra brytningsskeden i barns utveckling och kan också ta som uppgift att stöda både föräldern och barnet genom den process som står för dörren. Det finns en uppsjö av bilderböcker som handlar om att sluta med napp eller lära sig gå på pottan, övergångsfaser som de flesta barn ska passera.

I dag står barnlitteraturen kvalitetsmässigt sedan länge på egna starka ben och mäter sig med vilken annan konst som helst…

Att didaktik och konstnärliga ambitioner samverkar är ett särdrag inom barnlitteraturen, som länge hade en instrumentell funktion och spelade en viktig roll i barnets uppfostran. I dag står barnlitteraturen kvalitetsmässigt sedan länge på egna starka ben och mäter sig med vilken annan konst som helst, men bruksaspekten finns fortsättningsvis med som en organisk del av den konstnärliga helheten – Freja-böckerna är ett exempel på detta.

Framkallar skärgårdsidyll

Soncks och erfarna bilderboksillustratören Jenny Lucanders historia om Freja och den ledsna kråkungen utspelar sig i skärgården med kärnfamiljen. Den sällar sig till en tradition av mysigt och tryggt bilderboksberättande där barn och vuxna möts kring det vardagliga.

Vägen är lång till anarkistiska varianter på temat som Barbro Lindgrens klassiker Max napp eller Max potta, och bra så, här är det familjedynamiken och sommarstämningen som är i fokus. Dessa aspekter fångar Lucander skickligt i sina bilder som ofta breder ut sig över hela uppslaget i ljusa pastellnyanser som framkallar skärgårdsidyll och likt fotografier avporträtterar familjen i olika semestergöromål.

De kluckande vågorna och måsarnas skrin kan nästan höras på uppslaget där familjen begett sig till stranden…

De kluckande vågorna och måsarnas skrin kan nästan höras på uppslaget där familjen begett sig till stranden, pappan slängt sig ner med en bok på handduken och storasyster plaskar och tjoar i vattnet. Freja bygger sandslott och har svårt att tjoa som storasyster då nappen sitter stadigt i munnen.

Lucander skapar i sina bilder ett uttrycksfullt minspel som lyfter fram den diskrepans som finns mellan de glatt förväntansfulla vuxna och 3-åringen som går sin egen väg, exempelvis på uppslaget där Freja envist försöker blåsa ut sina födelsedagsljus med napp i mun.

Våga lita på bildens kraft

Sonck är en mångordig berättare, vilket syns i textsjoken på sidorna. Det ger ofta boken karaktär av illustrerad berättelse där texten har övertaget och bildernas uppdrag begränsas till att beteckna det skrivna, exempelvis när det ”här och där växer smultron och i kohagen står en kalv och dricker från sin mammas juver” och bilden förmedlar just detta.

Freja som försöker blåsa ut ljus med napp i mun är ett annat exempel på en visuell gestaltning som hade kunnat stå för sig själv. Skildringen hade blivit starkare om upphovspersonerna hade vågat lita mera på bildernas berättande kraft och låtit texten ta ett steg tillbaka.

Ett steg åt det hållet har, glädjande nog, tagits i uppföljaren, Freja och huggormen, från i år. Här får Freja, som vuxit till sig, vara en aktivare jag-berättare. Följaktligen ligger fokus i texten på Frejas tankar och känslor medan bilderna tar en större roll i att föra handlingen framåt och skildra omgivningen.

Breddning av pappafokus

Om kråkorna i debuten fick spela en mer instrumentell roll som mottagare av den bortvalda nappen, är djurvärlden nu i fokus på ett annat sätt då en huggorm hittat sin väg till familjens stuga. Redan på pärmen börjar bildberättandet, och bokens konflikt och brännpunkt kan anas: en några år äldre Freja sträcker glatt fram handen mot en stor huggorm, och en förskräckt pappa närmar sig raskt på avstånd med krattan och hinken i högsta hugg.

Historiskt sett har barnlitteraturens vardagsberättelser varit mammacentrerade, men Freja-böckerna sällar sig till en pågående trend där pappan träder fram och intar rollen av närvarande vuxen i barnets tillvaro. Huruvida detta avspeglar ett verkligt genomslag i det nordiska samhället för en modern papparoll som inkluderar stort vårdansvar, eller om det snarare handlar om en projektion av ett ideal, får tiden utvisa.

Hur som helst är pappafokuset en värdefull breddning av bilderboksrepertoaren och utan tvekan en igenkännbar verklighet i många familjer.

Fridlyst huggorm

Mötet med naturen och dess invånare är en stor händelse i barnets värld, och lika stor, och potentiellt traumatisk, kan insikten om de vuxnas förhållningssätt till farliga invånare i djurriket vara. Dessa frågor behandlar Sonck och Lucander genom Frejas möte med huggormen Ormis, ett möte som visar sig bli kort, då pappan, ormmördaren, ser sig nödgad att skrida till handling för att hålla familjen trygg. Frågor om liv och död och villkoren för människans samröre med djuren väcks både i Freja och läsaren.

Frågan om huggormshantering är extra aktuell med tanke på att den blivit fridlyst i vårt land från och med första juni i år.

Frågan om huggormshantering är extra aktuell med tanke på att den blivit fridlyst i vårt land från och med första juni i år. Tidigare har man fritt kunnat döda huggormen, men nu ska förirrade ormar i första hand flyttas bort från gårdsplanen, och bara om detta visar sig vara omöjligt är det tillåtet att döda ormen.

Pappan i Freja och huggormen beter sig omdömesgillt i detta avseende. Vuxenperspektivet inkluderas då historien följer pappans fåfänga kamp för att oskadliggöra ormen utan att begå brott mot liv: efter ingående research prövas först kratta och hink, sedan en hemmagjord ormpinne i en festlig rörelsesekvens som täcker ett helt uppslag.

Men Ormis vill inte bli fångad, och till slut är det bara den hårda åran som kvarstår. Berättelsen kulminerar i ormmordet, effektfullt visuellt skildrat på ett uppslag där pappan står med ryggen mot läsarna, böjd över ormen, och den höjda åran i hans hand fokuseras. Runt omkring finns inget annat än sand och stenar och lite blåbärssnår, en kontrast till de övriga uppslagen som likt debutboken befolkas av familjemedlemmarna spridda över sidorna sysslandes med sitt och den levande skärgårdsnaturen med sina djur.

Efteråt återstår begravning och bearbetning av det skedda: ”När pappa kommer hem från butiken har han köpt glass åt oss alla. Men jag vill inte ha nån glass av en ormmördare. ’Nej tack!’ säger jag och får tårar i ögonen. Jag går och lägger mig på kökssoffan, de andra blir kvar ute.”

Men precis som i Freja och kråkungen, där Freja med tiden vänjer sig vid tanken på att kråkungen nu har nappen, hjälper tiden och en gemensam kvällsrodd henne att försonas med pappa. Vilka vardagsnära men ändå stora dilemman Freja nästa gång tampas med i Soncks och Lucanders regi ser jag framemot att läsa om.