Bara människor

Vi lever våra liv här på jorden och söker vår plats. Karaktärerna i den här romanen kunde till exempel bo på en liten ort som Grankulla. Författaren arbetar själv som diakon på orten, och har i den fiktiva romanen inspirerats genom olika människoöden hon mött.

Bara människor av Catherine Lindelöf Granlund har ingen klassificering, och medan jag läser funderar jag på om jag ska kalla boken roman. Det finns inget särskilt element som sammanbinder alla personerna och deras berättelser, utom att de finns här på jorden. Därav titeln. Det främsta syftet har av allt att döma inte varit litterär gestaltning, utan ett lågmält, öppet beskrivande av det vardagliga livet och ett tröstgivande eller -sökande.

Vi möter Paulina som är under 50 och plötsligt drabbas av pannlobsdemens, och hennes stödperson-väninna Ingrid. Karla som har diagnosen autism. Fabian som söker sig ut i naturen och på avstånd följer med en älgko som å sin sida följer med honom. Stefan som har svår klimatångest och ibland hemsöks av en ”dödskallelse”. Flyktingparet Sepinoud och Amiz, som har barn men trots det hotas av att bli åtskilda på grund av att Amiz pass har gått ut. Några inneboende på ett servicehem. Med flera.

Vissa av personerna deltar så marginellt att man aldrig riktigt får någon uppfattning om dem, som till exempel Siiri.

Starkt om demens i pannloben

Man kan beundra författarens mod, när det gäller att skriva om ämnet coronarestriktioner, som hela världen väl är trött på att höra om. Boken utspelar sig under den tid då åtgärderna hela tiden måste vidtas, och det påpekas gång på gång.

Världsbilden i boken är småskalig och vardaglig, och det här tycker jag om.

Världsbilden i boken är småskalig och vardaglig, och det här tycker jag om. Det blir ändå emellanåt långtråkigt att följa med alla detaljbeskrivningar av hur minsta lilla steg i vardagen går till. När det gäller den minnessjuka Paulina är beskrivningarna motiverade eftersom de speglar hennes kamp med att klara aktiviteter som nyligen var självklarheter. Men när författaren beskriver varje trivialitet också när hon följer med de andra personerna, är det svårt att se poängen. Om det inte helt enkelt är fråga om en metafor för hur tungt livet är idag, till exempel på grund av digitaliseringen. Som att gå i lera.

Frågan är ändå hur mycket man vill att den känslan upprepar sig i det man läser. Nätbankkoder är trots allt inte mycket intressantare än coronarestriktioner.

Bråte och pärlor i beskrivningarna

Om författarens teknik leder till en del språklig bråte, skapar den också pärlor, som den passage som för mig är en av de starkaste i boken:

Ingrid tänker att Paulina aldrig mer kommer att kunna läsa och förstå de här böckerna. De är ingenting för henne mer. Likaväl kunde hon ha gamla telefonkataloger och hushållspappersrullar i hyllorna.

En förnimmelse av Guds kärlek strömmar genom hela boken.

Språket har sin klangbotten i kyrkans, med sina liknelser, men undviker skickligt de värsta och hurtigaste klichéerna. En förnimmelse av Guds kärlek strömmar genom hela boken. Eftersom världen inte hela tiden är full av kärlek finns naturligt nog också en samhällskritik, men den förblir obestämd, säkert med avsikt. Vi människor kan som individer välja att hjälpa varandra, men samhällsstrukturerna är i den här boken fjärran. I ett sammanhang blir det tal om att Paulina en gång fick en hård smäll i pannan, och Ingrid tänker att det kanske kan ha varit en orsak till sjukdomen:

–Men om alla sku berätta om de fått smällar i pannan av något slag under sitt liv…De borde ställa sådana frågor till varje diagnosticerad patient. Och andra frågor. De borde söka samband.

Samhällsanalys som tar ett litet steg

Den här läsaren tänker att ”de” (läkarna och forskarna) säkert gärna skulle göra detta, om de fick de behövliga resurserna. De personer och politiska partier som inte vill prioritera den saken utan istället använda pengarna på stora reformer, eller helt enkelt spara bort dem, förblir anonyma. Liksom de som är orsaken till att det är så svårt för Sepinoud och Amiz att hitta en trygg plats att leva på. Känslan blir den som den ofta (men inte alls alltid) blir när greppet är kristet, läsaren får sig skrivet på näsan att ”vi” alla är lika skyldiga; det här är en olycklig konsekvens av tänkesättet att man inte ska se grandet i sin nästas öga. Kritik blir omöjlig för att den är syndig.

Om författaren inte går längre än så här när det gäller analysen av vad som går fel, och på grund av vem, har hon ändå inte helt tänkt bort de samhälleliga statussymbolerna. Länge funderar jag på varför hon har behövt påpeka något så banalt som att Paulina före sin demens körde BMW, och varför detaljen går mig på nerverna. Kanske för att den här färglösa klassmarkören inte tar steget ut och erkänner att den är en klassmarkör.

Människorna i Bara människor är, trots att ordet får många att resa ragg, söta.

Med andra ord: utan den rudimentära samhällspolitiska dimension som finns i boken, skulle den bli mer konsekvent. Mer renodlat handla om de bara människorna, som känsliga, välvilliga men trötta och rädda. Om den andliga dimension som omsluter dem oberoende av hurdana de är. Människorna i Bara människor är, trots att ordet får många att resa ragg, söta. I ordets bästa bemärkelse. Trots att de bor på lite olika håll och alla inte känner varandra, är känslan den av omtänksam småstad. Ingen är på allvar elak. På sin höjd kan en pojke vara pubertal och säga ”kackasatan” (ett uttryck jag aldrig har hört någon säga).

Den gemenskap personerna finner på textnivå kan fångas upp i bilden av nattvardsarrangemanget:

Altarringen består av en synlig halvcirkel där den nuvarande församlingen böjer knä och den andra halvan av ringen, den som inte syns, finns i himlen. Den närvarande församlingen vid altarringen firar nattvard med dem som dött i Kristus och med dem som nu lever här.

Som diakonissa har författaren en lika intim relation till de här miljöerna som till de människor som besöker dem, eller funderar på att de kunde göra det. Känslan av den här starka, till hälften eteriska miljön och gemenskapen, är vad som framför allt blir kvar när jag läst ut boken. Mer än beskrivningen av de enskilda personerna.