Ett norrländskt trauma

Åmsele, juli 1988. Juha Valjakkala mördar tre människor – en far, en mor och deras son – på en kyrkogård, allt detta på grund av en futtig cykel. Valjakkala och hans flickvän stjäl en cykel från en gård, får ägarna i nacken och det hela slutar i trippelmord. Samtidigt, elva mil från brottsplatsen, i gråtrista Ursviken, äcklas tonåriga Veronica av sitt ”pizzafejs”. Hon tar ut sin ångest på sin lillasyster genom att spöa upp henne.

Veronica läser om morden i dagstidningen, fascineras av Valjakkalas fylliga läppar och svarta rockarhår, och bestämmer sig för att skriva till honom där han sitter inspärrad i häktet i Umeå. Hon får svar på sina brev och de inleder en brevväxling som pågår i ett halvår. Veronica förälskar sig och deltar i rättegången, tillsammans med många andra tonårstjejer som i likhet med Veronica begeistrats av Valjakkala. Veronica betraktar honom där han sitter och småflinar uppe på podiet, och småningom går sanningen upp för henne. Kanske Valjakka inte är oskyldig som han hävdar?

Romanen handlar ändå mindre om morden och mer om en uppväxt

Det mytiska trippelmordet, som det till och med gjorts en film av (Il Capitano, 1991), skakade hela Sverige. Juha Valjakkala är kanske den mest kända finländaren i Sverige. Victoria Larssons Ett norrländskt trauma handlar ändå mindre om själva Åmselemorden och mer om en uppväxt: om tonårsångest i kubik, och om att kanske småningom, långsamt men säkert, hitta sin plats i världen. Romanen är skriven med flyende penna, och jag är fast från första sidan. Larssons språk är späckat av fantasifulla bilder. Huvudpersonens illamående får håren att resa sig på mina armar och de detaljerade beskrivningarna av våta hemmafester med hångel och spyor får mig att rodna ända upp till hårfästet.

En vanlig familj – och djävulen

Huvudpersonen Veronica är sexton år gammal och fortfarande oskuld. En stor del av hennes tid går åt till att fundera hur hon skulle kunna bli av med den. Hon växer upp i en alldeles vanlig familj. Hennes pappa är snäll och hennes mamma lite gnällig på grund av alla de uppoffringar hon känner att hon tvingats göra då hon skaffat barn. Men ändå är inget som det ska. Veronica drabbas av självdestruktiva tankar som får henne att försöka ingå en pakt med djävulen. Hon försöker framkalla djävulen i badrumsspegeln och för inbillade dialoger med denne.

Det har skrivits förvånansvärt lite om våld mellan syskon. Det är intressant hur vissa ämnen fortfarande är tabubelagda

Veronicas självhat tar extrema former som hennes stackars lillasyster får känna av i sitt skinn. I skönlitteraturen har det skrivits förvånansvärt lite om våld mellan syskon. Det är intressant hur vissa ämnen fortfarande är tabubelagda, hur de förbises och sällan väcker ingående diskussion.

”Jag haffar henne när hon kommer in genom ytterdörren i leriga stövlar och overall. Med korslagda armar låter jag henne ömsa kläderna i en stor hög på hallgolvet och sedan tar jag tag i hennes hår och släpar henne uppför trapporna och in på toaletten, den utan fönster. Där jag först tog kontakt. Hon skriker och ber mig sluta. Det är kärnvapenkrig i mig. Alla oförrätter. Alla glåpord. All min otur och olyckan som alltid funnits där, för att jag fötts med den. Jag kan inte sluta. Det onda växer sig större, tills jag är sprängfylld, och det måste ut.”

Tidsskildring och vattendelare

Ett norrländskt trauma är också en utmärkt tidsskildring. Det är svårt att låta bli att tänka på Åmselemorden som en vattendelare mellan två väldigt olika årtionden. Åmselemorden förde med sig ett brutalt uppvaknande, och fungerade som en förberedelse inför det globaliserade 90-talet då bland annat antalet skolskjutningar sköt i höjden. En slummeraktig tillvaro i folkhemmet är inte längre möjlig, inte ens i den mest avlägsna landsortshåla i Norrland. Ondskan lurar där man minst förväntar sig, i var och en av oss, och ju mer man försöker sopa undan den desto enträgnare gör den sig sedd och hörd.

Ondskan lurar i var och en av oss, och ju mer man försöker sopa undan den desto enträgnare gör den sig sedd och hörd

Victoria Larsson har suttit på denna berättelse i över tjugo år. Som läsare är jag tacksam över att den äntligen manifesterats i skönlitterär form. Jag är också tacksam över att fokus ligger på Veronicas historia, och inte på flickorna som svärmade kring trippelmördaren Juha Valjakkala, som var syftet från första början. Vad som får en flicka/kvinna att fascineras av mördare och börja skicka brev till dem i fängelset är i och för sig en rafflande frågeställning, men att få en djupare insikt i psykiskt illamående bland tonåringar, och vilka former det kan ta, är betydligt intressantare och viktigare.