Arv och miljö

Arv och miljö är en välsittande titel. Med det klassiska begreppsparet från utvecklingspsykologin ringar Vigdis Hjorth omedelbart in koordinaterna för sin roman (utkommen på norska 2016, översatt till svenska av Ninni Holmqvist 2018) som undersöker människors förmåga att förtränga sitt mörker.

Romanen handlar dels om ett materiellt arv som ska skiftas mellan fyra syskon. Detta arv inbegriper en fysisk miljö: två sommarstugor på ön Hvaler. När boken börjar har huvudpersonen Bergljot informerats om att hennes åldrade föräldrar beslutit sig för att stugorna ska ärvas av småsystrarna Astrid och Åsa, medan de äldre syskonen Bergljot och Bård kompenseras med en penningsumma som Bård finner alltför låg. Bergljot har själv brutit med familjen 20 år tidigare, och har därför först inga planer på att ge sig in i tvisten, men tar sedan ändå sin brors parti. Mitt i allt detta dör pappan, plötsligt, av ett fall i trappan, och Bergljot tvingas konfronteras ännu mer med familjemedlemmar som hon en gång valt att lämna.

Romanen handlar om det trauma det innebär att inte få sin historia erkänd av dem som påstår sig älska en

Där kommer vi in på den andra sortens arv som boken kretsar kring, nämligen blodsbanden mellan familjemedlemmarna, som i sin tur utmanas och formas av händelserna som de utsätter varandra för. I Bergljots fall handlar det om de incestuösa övergrepp hennes pappa utsatte henne för när hon var liten, och som hon sedan i vuxen ålder, efter år av terapi, försöker konfrontera sina föräldrar om,  utan att bli tagen på allvar. Astrid och Åsa har valt att tro på föräldrarnas version, även om Astrid insisterat på att ändå ha kontakt med Bergljot under åren. Även mamman uttrycker en längtan efter kontakt, utan att för den skull kunna ta till sig det Bergljot gått igenom.

Arv och miljö handlar alltså inte i första hand om incesttraumat, vilket författaren själv också har påpekat, utan om det trauma som det innebär att inte få sin historia erkänd av dem som påstår sig älska en. ”Man kan inte förlåta det som inte har erkänts”, står det redan tidigt i boken. Ändå verkar det vara det som systrarna och mamman desperat hoppas på – att Bergljot ska förlåta dem utan att de ska behöva ompröva sin verklighetsuppfattning. Vilket skulle vara en förutsättning om de valde att tro på hennes berättelse.

Idédrivet om offer och förövare

Romanfigurerna som Hjorth skriver fram är till största delen väldigt levande i sin mänsklighet. Det gäller både jagberättaren Bergljot, som trots offerpositionen varken saknar agens eller mer osympatiska drag, och hennes familjemedlemmar. Både systrarna och föräldrarna tecknas med en nyanserad komplexitet som gör att det blir förståeligt varför de beter sig som de gör, utan att det för den skull förlåter eller förmildrar deras handlingar.

Ändå är boken inte i första hand intresserad av personernas öden, utan i högre grad är den en tematisk undersökning av hur berättelser om offer och förövare skapas. Frågeställningen gestaltas konkret genom berättelsen om familjen och arvstvisten, och fördjupas teoretiskt genom diskussionerna som Bergljot för med sina vänner: den bohemiska, röriga Klara och den krigs- och historieintresserade Bo. Dessutom innehåller boken sekvenser från Bergljots tid i psykoanalys och en rad Freud-inspirerade utläggningar, men utan att det tar över som en allomfattande förklaringsmodell.

Boken är inte i första hand intresserad av personernas öden, utan är i högre grad en tematisk undersökning av hur berättelser om offer och förövare skapas

De här scenerna bjuder på intressanta resonemang om allt från olika copingmekanismer – till exempel hur Klara en gång räddar Bergljot genom att lura henne att ordna en stor fest – till paralleller mellan politiska och personliga förtryck, genom miniföreläsningarna som Bo håller om bland annat folkmord och Israel-Palestina-konflikten:

”De murar in palestinierna, sa han, det vill säga murar ut, sa han, inte bara av säkerhetsskäl, utan för att slippa se dem och känna igen sig i dem, för att inte bli påminda om sin egen förödmjukande offerhistoria och för att they cannot stand them because of what they have done and still do to them.”

Det sistnämnda är en referens till performanskonstnären Marina Abramović, vars verk Rhythm tidigare beskrivits i romanen. Verket blottade hur långt en publik var beredda att gå när de blivit tillsagda att de ”får göra vad de vill” med konstnären under performansen, tills de sedan flydde ut ur rummet efteråt eftersom de inte klarade av att bemöta konstnären efter vad de hade utsatt henne för. Den här mekanismen – att förövare förskjuter offret eftersom det är ett levande bevis på ondskan de är kapabla till – är en av romanens grundinsikter som undersöks och presenteras på ett sätt som bränner långt utanför bokens pärmar.

Fjärmande som grepp och upplevelse

Ändå blir romanens idédrivna intresse också stundvis dess akilleshäl. Porträtteringen av Klara och Bo lider av att de främst blir funktioner som finns med för att illustrera en viss poäng. Själva läsupplevelsen är njutbar genom Hjorths fängslande och välrytmiserade sätt att skriva, men mitt engagemang i texten blir oftast intellektuellt snarare än emotionellt. Något som inte behöver vara ett problem i sig, men som känns trist eftersom Arv och miljö skulle ha alla förutsättningar att beröra ännu mer.

Samtidigt är det analytiska avståndet kanske inte nödvändigtvis en brist, utan ett redskap för att boken ska våga gå så djupt i tematiken som den gör. Att den vrider och vänder på människors brutala sidor snarare än att frossa i dem.

Själva läsupplevelsen är njutbar genom Hjorths fängslande och välrytmiserade sätt att skriva, men mitt engagemang i texten blir oftast intellektuellt snarare än emotionellt

Det fruktansvärda som begåtts är utgångspunkten, men bokens intresse är som tidigare nämnts inte hur ett övergrepp känns, utan hur det känns att få sin historia förnekad. Hur det fjärmar en inte bara från de som förnekar historien, utan också från en själv, eftersom övergreppen obönhörligen också format en. Det sistnämnda hör till det mest smärtsamma som Hjorth elegant lyckas belysa:

”Min förlorade barndoms närvaro, denna förlusts eviga återkomst var det som gjorde mig tydlig för mig själv, en del av min existens som genomsyrade även den minsta känsla inom mig.”

Just därför är det inte relationen till pappan som Bergljot upplever som svårast i boken, och inte heller relationen till systern Åsa som brutit all kontakt. Det svåraste är relationen till mamman och Astrid som envisas med att kräva kärlek av henne utan att acceptera det som hänt. Hur det blir ett kränkande som inte upphör, till skillnad från barndomens övergrepp.

Litteratur som maktmedel

Eftersom romanens stora tema är just rätten till sin historia finns det något milt ironiskt över att Arv och miljö gav upphov till en livlig debatt om ”verklighetslitteratur” när den utkom i Norge. Vigdis Hjorth, som sedan tidigare har en lång och prisbelönt karriär som författare bakom sig, har vidhållit att romanen är pur fiktion, men hennes familjemedlemmar har tagit illa vid sig av boken till den grad att hennes syster Helga Hjorth publicerat en motroman med titeln Fri vilje. I den skildras ett liknande händelseförlopp som i Arv och miljö, men utan incestbrottet.

Eftersom romanens stora tema är just rätten till sin historia finns det något milt ironiskt över att Arv och miljö gav upphov till en livlig debatt om ”verklighetslitteratur”

Litteratursociologiskt är det givetvis intressant att studera hur skönlitteratur kan fungera som maktmedel eller argument i en diskussion, men att placera fokus där är att begränsa och förminska Arv och miljös litterära kvaliteter. Arv och miljö framstår som en skickligt genomförd studie av hur långt människor är beredda att gå för att förtränga sitt eget mörker.