Den oavslutade litteraturen – En essä om allt som inte blev klart

I litteraturen och i livet finns det mängder med verk och saker som aldrig avslutas. Vad är orsakerna och hur ska man förhålla sig till fenomenet? Det resonemanget förs vidgande i Kristoffer Leandoers tankeväckande essä om den litteratur som av en eller annan orsak aldrig blev klar.

Det finns en förväntan på helhet och fullbordan i vår relation till litteraturen. ”Det var en gång”, börjar sagan och fortsätter tills spänningen når sin topp, vändpunkten passeras och läsaren landar i det trygga slutet: ”och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar”.

Återvänder hjälten till sitt Ithaka?

Vi uppslukas av en berättelse och vill givetvis veta hur det går. Vem är mördaren? Får de älskande tu varandra? Återställs den goda ordningen? Återvänder hjälten till sitt Ithaka? Om upplösningen uteblir eller det avslutande kapitlet saknas är den naturliga läsarreaktionen frustration och besvikelse. Man har blivit på lurad konfekten och hela processen kan upplevas som meningslös.

Värdet av det oavslutade

Samtidigt, i konst- och litteraturhistorien finns otaliga exempel på verk som endast bevarats i fragment eller aldrig slutförts. Det är inte sällsynt att ambitiösa projekt inte kommer längre än till planeringsstadiet, att kraftfulla visioner falnar, heroiska initiativ stöter på oöverstigliga hinder. De förlorade eller aldrig förverkligade skapelserna kan ibland leva kvar i det kulturella minnet som spöken, osaliga andar, påminnelser om att det inte alltid blir som man tänkt sig, varken i konsten eller i livet.

Den sortens insikter finns det gott om i Den oavslutade litteraturen, Kristoffer Leandoers tankeväckande essä om den litteratur som av en eller annan orsak aldrig blev klar, som inte bevarats åt eftervärlden eller som medvetet trotsar krav på konventionella grepp, förutsägbara mönster och, mer allmänt, på en helhet utan lösa trådar.

Leandoer räknar upp en rad typiska skäl till att verk aldrig blir färdiga.

Ett exempel på sådan opposition är romantikerna och deras fascination för fragmentet, en reaktion på klassicismens estetiska ideal, det harmoniska och formfulländade verket. I detta fall handlar det om konstnärliga val. Vanligare är ändå att den ofullbordade texten är en konsekvens av oförutsedda faktorer: även om viljan finns går skrivandet om intet.

Leandoer räknar upp en rad typiska skäl till att verk aldrig blir färdiga. Det kan hända att författaren inte förmår leva upp till de egna kraven – texten faller inte på plats och överges. Eller så tappar skriftställaren intresset eller byter åsikt. Thomas av Aquino, den medeltida skolastikens gigant, avslutade aldrig sitt huvudverk Summa Theologica eftersom hans uppfattning om gudsrelationen ändrades.

Döden sätter punkt

Men det finns också sociala och materiella utmaningar. I essän Ett eget rum (1929) framhöll Virginia Woolf att skrivandet förutsätter att man har tillgång till de verktyg som behövs, inklusive ekonomiska resurser och praktiska möjligheter, ett eget rum, något som inte minst kvinnor förvägrats i historien.

När Jane Austens livsvillkor förändrades, efter att fadern lämnade sin kyrkoherdetjänst, försvårades hennes författarskap. I romanen The Watsons, som påbörjades 1804 men förblev ett fragment, speglas hennes egen situation: ”Ers nåd, med kvinnlig sparsamhet kan man uträtta en hel del, men man kan inte förvandla en liten inkomst till en stor.”

Och så förstås: den tid vi har till vårt förfogande är begränsad. Döden sätter skoningslöst punkt för allt skrivande, vare sig författaren är i mål eller inte. Robert Musils Mannen utan egenskaper och Nikolaj Gogols Döda själar är bara två exempel på verk som aldrig slutfördes på grund av upphovsmannens frånfälle.

…eller för att man har tömt sitt förråd med litterära tricks och inte kommer vidare.

Det händer att skaparkraften sinar redan tidigare, som en effekt av nedsatt mental kapacitet, eller för att man har tömt sitt förråd med litterära tricks och inte kommer vidare. Man fastnar i en återvändsgränd. I manuskriptet till den aldrig fullbordade romanen Karl Artur Ekenstedt hittas följande dramatiska anteckning: ”Gode Gud, hjälp Selma Lagerlöf! Kristus Jesus, kom och hjälp mig, säg vad jag ska skriva!”

Att inte bedra sig själv

Skrivandet är ett sätt hantera den egna förgängligheten och formulera sig kring de grundvillkor som vi alla delar. Den här insikten genomsyrar Leandoers essä och knyter också an till tematiken i hans föregående bok, diktsamlingen Upphörligheten (Pequod 2021), som ringas in rätt väl i förlagets presentation: ”Förr eller senare tar det slut. Förr eller senare upphör allt. Så mycket vet alla men ingen vet mer än så.”

det är så lätt att bedra sig själv, på grund av hybris, fåfänga, lättja, bristande självinsikt, fantasilöshet, tankens trubbighet.

Alla vill vi att våra liv ska vara meningsfulla, att de ska bilda någon form av mönster som blir bekräftelse och tröst. Ur detta perspektiv är det naturligt att se på livet som en berättelse, vilket är vanligt i självbiografier inte minst. Men när man driver den jämförelsen för långt är det risk för att man hamnar i det tillrättalagda och förljugna; det är så lätt att bedra sig själv, på grund av hybris, fåfänga, lättja, bristande självinsikt, fantasilöshet, tankens trubbighet.

Är livet faktiskt en given utvecklingslinje eller är det mänskliga varat och medvetandet någonting mer motsägelsefullt, provisoriskt, slumpmässigt? Om vi vill skildra en sådan sammansatthet behöver vi alternativ till den slentrianmässigt applicerade dramatiska kurvan, till den kravlösa feelgoodromanen, till den idisslande dussindeckaren, till all kommersiellt och ideologiskt färgad storytelling.

Nyckeln till kvalitet

Den litteratur som förblir oavslutad berättar någonting väsentligt om livet. Kanske är det till och med så att en förutsättning för att litteraturen ska kunna fortleva och behålla sin relevans är att den förmår omfatta den öppenhet, potential, det ambivalenta löfte som det oavslutade, det som aldrig blir klart, signalerar?

Det verkliga läsäventyret börjar egentligen när man lär sig att uppskatta själva resan…

För naturligtvis läser vi inte enbart för ”att få veta hur det går”. Det verkliga läsäventyret börjar egentligen när man lär sig att uppskatta själva resan, allt det fantastiska och märkliga som språket förmår göra och uttrycka utan att reduceras till fixerad mening.

Detta betyder förstås inte att det genomförda och avslutade är dålig litteratur och att det fragmentariska och oavslutade är nyckeln till kvalitet. Så simpelt och banalt är det inte. Ulrika Nielsen beskriver det avgörande kännetecknet hos all litteratur värd namnet på följande sätt i sin essä Vad är litteratur och vad ska man ha den till? (Ellips 2023): ”Litteratur kan inte spoilas eller sluta. Det finns alltid något mer att upptäcka, att tillägga, att öppna, att sträcka sig efter ibland förgäves; den blir aldrig färdig där den gräver sig fram i ens medvetande och omformar den inre terrängen. Det här kan ske i vilka genrer som helst.

Leandores essä är lika stimulerande som rik och står tveklöst på egna ben. I sammanhanget är det ändå skäl att nämna den tyske författaren Thomas von Steinaeckers uppmärksammade verk Ende offen – Das Buch der gescheiterten Kunstwerke (S. Fischer 2021) som rör sig i en liknande ämnessfär.