Mot fyren

Virginia Woolfs femte roman och litterära genombrott Mot fyren har utkommit i en nyöversättning av Margareta Backgård. To the Lighthouse utkom år 1927, originalöversättningen till svenska gjordes av Ingalisa Munck och Sonja Bergvall och kom 1953.

Första världskriget är det nav romanen kretsar kring utan att kriget egentligen behandlas

Handlingen utspelar sig åren 1910 och 1920, första världskriget är det nav romanen kretsar kring utan att kriget egentligen behandlas. Det nämns via en konkret detalj, sonen Andrew som stupade av en granat. Det som händer i romanen är tidens och livets gång.

Sommarhemmet som scen

Familjen Ramsay vistas på ön Isle of Skye i Skotska Hebriderna tillsammans med en handfull gäster om somrarna. Efter september 1910 blir det ett långt uppehåll och samma sällskap, starkt reducerat, återkommer tio år senare. Efter uppehållet har tjänstefolket nödtorftigt återställt huset. Inget är som förr, men den utfärd till fyren som planerades 1910 kan nu förverkligas.

Mot fyren är en roman som samtidigt tar musten ur läsaren och låter en andas. Berättarjaget är mrs Ramsay, hustru till en tillika kolerisk och kärleksfull professor, mamma till åtta barn, de äldsta närmar sig giftasåldern, den yngsta sonen James är sex år. Hon är också värdinna för gäster, ensamstående, lite udda och vinddrivna gestalter. Den man lägger särskilt märke till är Lily Briscoe, en målarinna som för ordet i romanens tredje och sista del då mrs Ramsay är död. Lily kan ses som ett alter ego för Virginia Woolf, mrs Ramsay sägs vara ett porträtt av Virginia Woolfs mamma.

Mot fyren är en roman som samtidigt tar musten ur läsaren och låter en andas

Romanens första del, ”Fönstret” är den längsta och ljusaste. Här befinner sig mrs Ramsay i centrum. Hon är medelålders, hennes skönhet är strålande, hennes omsorger om familj och vänner gör henne än mer förtjusande. Visserligen finns det skuggor också i det här paradiset, känslorna för maken kastar mellan irritation och kärleksfull glädje.

Av barnen träder speciellt den yngsta James fram, han som längtar så efter att få åka till fyren, och som ger sin mamma skuldkänslor för att hon tänt ett hopp som inte kommer att infrias förrän långt senare när hon redan är död. I delarna ”Tiden går” och ”Fyren” får läsaren ta del av några konkreta förluster. Familjen Ramsays olyckor och fall, och försök till rehabilitering i den avklingande sista delen återspeglar Europas förluster och försök att resa sig.

Relationer som livsluft

Fönstret är en räcka inre monologer: mrs Ramsays känslor och tankar, hennes önskningar och omsorger tar form samtidigt som hon är dialog med sin omgivning. De solkiga tapeterna, barnens oavslutade projekt, makens gnäll och spåren av de mer eller mindre excentriska gästernas livsstil omger henne. Mrs Ramsay bekymrar sig, men hon befinner sig också i ett blomstrande expansivt livsskede där hon föreställer sig barnens framtid, hon funderar på deras olika personligheter och talanger och hur hon bäst ska stöda och odla dem.

Nyöversättningens största förtjänst är att den fångar framställningens olika skikt, pendlandet mellan det yttre och det inre

Det är det här pendlandet mellan det inre och det yttre som utmärker Mot fyren och detta är också nyöversättningens största förtjänst, att Margareta Backgård fångar framställningens olika skikt. I början av läsningen kan man distraheras av kommateringen, de många bisatserna och inskjutna meningarna, men snart får man tag i rytmen. Rummen och personerna börjar framträda i varierande ljus, sol, regnväder, skymning och stearinljussken, fyren som tänds till natten.

Så här lyder ett av mina favoritavsnitt:

”Nu var alla ljusen tända och av ljusskenet fördes ansiktena på båda sidorna av bordet närmare varandra så att de bildade ett sällskap runt ett bord, vilket de inte hade gjort i halvdunklet, för nu var kvällen utestängd av fönsterrutor, som inte på långt när gav en exakt bild av världen utanför, utan krusade den på ett så besynnerligt sätt att det inne i rummet såg ut vara ordning och fast mark, medan det där utifrån kom ett återsken av hur allt dallrade och rann bort som vatten.”

De konkreta detaljernas värde

Fast boken är ett verbalt tankeflöde, är den samtidigt oerhört målerisk och visuell. Poesin alterneras eller kompletteras av konkreta detaljer, en strumpstickning som dyker upp som ett ledmotiv för de avbrutna fyråkarplanerna, eftersom det är fyrvaktarens son som skulle vara mottagare, en ”stackars pojke med tbc-skadad höft”. Stickningen som handling och som föremål förkroppsligar romanbygget, smidigheten, repetitionen, variationerna, elasticiteten, värmen.

Mrs Ramsays expansiva omsorger bryts av hennes introspektiva känsla av att vara trängd av sin omgivning, inte minst av maken

Mrs Ramsays expansiva omsorger bryts av hennes introspektiva känsla av att vara trängd av sin omgivning, inte minst av maken vars omdöme om kvinnorna låter så här mot slutet av romanen:

”De kunde inte hålla kvar en klar tanke i huvudet. Men han borde inte ha blivit arg på henne; tyckte han inte rätt bra om denna vaghet hos kvinnor? Den var en del av deras speciella charm.”

Det är hans utomstående blick och känslan som infinner sig efter hennes död. Samtidigt är det en bra om än inte insmickrande beskrivning av Mot fyren. Mrs Ramsay är så närvarande i änklingens tankar att det när jag läser de två senare delarna av romanen dröjer innan jag förstår att hon verkligen är död.

Det är svårt att helt bortse från Virginia Woolfs biografi, hennes ursprungsfamilj hade samma kulturella kapital som Ramsays

Mot fyren är en modernistisk roman som har en feministisk handling, den är ett dokument från och av en tid som gått. Det är svårt att helt bortse från Virginia Woolfs biografi, hennes ursprungsfamilj Stephen som besatt samma kulturella kapital som Ramsays, persongalleriet, men också författarens depression och självmord genom drunkning. Hos läsaren erbjuder romanen en reflektionsyta för tidens gång, personer, förluster, egna drömmar, känslor och tankar (”Vad är din fyr?”).

Översättning och efterord

Nyöversättningen avviker inte väsentligt från den förra. Temperamentet är detsamma, men man kan hitta skillnader. På ett ställe kan man till exempel se att det som förr benämndes ”Fort, fort”, nu har blivit ”kvickt”, ”vördsamt” har blivit ”vördnadsfullt”. På andra ställen har det som 1953 uttrycktes mer koncist nu fått mer plats, det gäller syntaxen i dialog och tankeflöde, sannolikt för att stilgreppet inre monolog blivit mer etablerat också på svenska. Det abstrakta och passiva har vunnit terräng. Maken benämndes för 70 år sen som ”professor”, nu är han mestadels helt enkelt ”mr”.

Efterordet fäster uppmärksamhet speciellt vid Woolfs stilistiska lätthet och mångtydighet

Utgåvan är försedd med ett utförligt och belysande efterord av Annelie Brännström-Öhman, professor i litteraturvetenskap och genusvetenskap. Hon sätter in romanen i ett historiskt, ideologiskt och sociologiskt sammanhang och hon fäster uppmärksamhet speciellt vid Woolfs stilistiska lätthet och mångtydighet som ställer höga krav på översättaren.