Detta möte - anteckningar från Benin

Det är med glädje man tackar ja till ännu en resa med Vivi-Ann Sjögren. I sina tidigare böcker har hon tagit oss med till till Mexico, Saharas dyner samt Andalusien och Galicien i Spanien. I Detta möte – anteckningar från Benin har hon färdats över Gibraltarsundet, ända ner till Afrikas västkust. Sjögren är lycklig mottagare till ett stipendium som möjliggör en längre vistelse i det finsk-afrikanska kulturinstitutet Villa Karo i Benin.

En karta över Benin illustrerar det första kapitlet. Den visar ett avlångt land med skarpa gränser, såsom uppdragna med linjal. En konkret vittnesbörd om hur kolonialherrarna i tiden delade upp Afrika mellan sig. Och spåren efter den vite mannens framfart och den fortsatta exploateringen finns inskrivna som en ”vi svarta – ni vita” –mentalitet, vilken kan förefalla oöverkomlig. Sjögren är väldigt medveten om det här : ”Igen accentueras för mig frågan om det berättigade i att vi alls är här. Har man ovetande importerat en ny och förödande art av skadedjur: kulturella termiter?”

Men Vivi-Ann Sjögren är ingen tillfällig turist. Hon anstränger sig för att förstå kulturen och människorna utan att få det att framstå som en ansträngning, bara genom att vara intensivt närvarande. Sjögren har en otrolig förmåga att få kontakt med människor, en värme och omedelbarhet som lyser igenom i texten. Följaktligen blir hon också ”adopterad” av sina nya vänner, hon blir en Maman Africa i stället för att vara en Bonjour Madame.

Den här respektfulla och ödmjuka hållningen gentemot det främmande påminner mig om en annan nyutgiven finlandssvensk Afrikabok: Baobabträdet har inga taggar. I den berättar Margherita Zilliacus om sin vistelse i Senegal, också det i den fransktalande delen av Afrika. Liksom Sjögren skriver Zilliacus om kulturmöten utifrån sina personliga erfarenheter. Sjögren refererar förresten till Baobabträdet har inga taggar i sin bok.

Språket i Detta möte är levande och poetiskt. Texten genomströmmas av ett slags animism, en stark naturkänsla är närvarande. De vackra geckoödlornas liv beskrivs i små kursiva prosastycken före varje kapitel. Ödlorna lever ett både hemlighetsfullt och märkligt bekant liv i Sjögrens afrikanska trädgård.

Med lätt hand målar Sjögren upp impressionistiska ögonblicksbilder från Benin. ”Vid middagstid återvänder kanoten med det gröna seglet, närmar sig stranden likt silhuetten av ett vikingaskepp. Vinden fyller seglet i fören, det blir en förhöjning av stäven. Snart kommer det att sjunka ihop som ett papper som falnar i eld.”

Som läsare står man bredvid henne på stranden, besöker marknader och voodooceremonier, lär känna olika människoöden och inser att Afrika är mycket mer än den katastrofdrabbade kontinent medierna vanligen speglar.