Vivi-Ann Sjögren har i sina tidigare självbiografiska reseskildringar och kolumner i Ny Tid ofta associerat till en lycklig barndom i Esbo i en arbetarfamilj där pappan jobbade på Lindholms såg och mamman sålde skörden ur det egna trädgårdslandet på torget i Helsingfors. I höstens bok reser Sjögren längre in i barndomsminnena, buren av ramsor och ord förknippade med livet hon levde åren 1938-1947, tills hon blev nio år och som frielev började samskolan i Grankulla.

I korta kapitel beledsagar författaren buren av sitt barndomsspråk sina läsare in i den kalejdoskopiska barndomsvärlden där färgerna framstår så mycket intensivare. Vivi-Ann Sjögrens teknik att spinna minnesbilderna kring ord som förekom i barndomslandet är effektiv och tilltalande, slutresultatet är både poetiskt och rättframt. Inte minst med tanke på att så många självbiografiska barndomsskildringar i Svenskfinland handlar om hur det är att växa upp i borgerliga hem, är Vivi-Ann Sjögrens barndomsminnen intressanta.

Visst häpnar jag som läsare över att författaren till och med kan dela med sig av minnen från det hon var ett år, men här framgår klart och tydligt att Vivi-Ann Sjögren i olika skeden av sitt liv lyssnat till och frågat ut sin mamma och andra nära släktingar om hurdan hon var som liten flicka. Och som det brukar vara finns det svartvita fotografier från de här åren, som minnesstöd. I de här mer eller mindre konturskarpa minnesbilderna kastas strålkastaren på en försigkommen och utåtriktad flicka som åtnjöt mycket kärlek och omtanke av mamma och pappa, och kanske också mer uppmärksamhet än lillebror. När flickan är så stor att hon börjar skolan visar sig Stina, som av läraren döps om till Vivi-Ann, vara primusen som hoppar över ettan och snart börjar skriva julfestskådespel.

En barndom i en arbetarfamilj under krigsåren präglades av sparsamhet och naturligtvis inte av materiellt överflöd; här får läsaren detaljerat veta vilka rätter som mamman serverade på köksbordet. Hungrig behövde ingen i familjen gå: om ingenting annat vankades till middag tillredde mamman löksås och potatis, vilket dottern älskade. Mammans odlingar gjorde familjen självförsörjande. Kapitlet om hur viktig grisen var och hur det gick till när den slaktades och minsta del togs tillvara och konserverades för tankarna till Astrid Lindgrens barndomsskildringar från Småland – i Sjögrens självbiografi från barndomsåren beskrivs en lycklig barndom på landet. Och visst stillar det läsarens nyfikenhet att få veta varifrån Vivi-Ann Sjögren – som i sina reskildringar brukar vara frikostig med att plocka in recept – fått sitt matintresse. Någon matvägrande liten flicka utlockad ur minnesmörkret, är det inte som kryper fram ur garderoben.

Krigsåren förde för syskonen Sjögrens del med sig vistelse i Sverige, men endast under några somrar, så de behövde aldrig definitivt klippa av banden till sina biologiska föräldrar, som en del av de finländska krigsbarnen nödgades göra. Syskonen placerades i olika familjer. Vivi-Ann som var äldst upplevde inte separationen som en tragedi och hon hon for hem till Esbo ett språk rikare – tillvaron i Småland beskriver hon bäst med hjälp av småländska ord och uttryck. Den lilla flickan Vivi-Ann Sjögren – som senare utbildade sig till skådespelare – var mycket anpassningsbar och fann sig lätt tillrätta med nya människor i nya miljöer. Grundtryggheten som hade etablerats i hemsfären i Esbo av föräldrarna som drog åt samma håll och bekräftade och uppmuntrade men också gav sitt äldsta barn fasta gränser, var en god vägkost för Vivi-Ann ute i stora världen.

Sjögren utlovar en fortsättning. Och berättelserna om hur det går för pappas flicka Vivi-Ann när hon växer ur barnskorna emotser man gärna som läsare. Kontaktytan till verkligheten – här till vår närhistoria – som alltid finns i självbiografier

Dela artikeln: