Shanghai Baby

Wei Hui är en kontroversiell författare, det litterära Kinas enfant terrible: ung kinesisk kvinna skriver öppet om sex&drugs och Kinas nya materialism. Sådant vill inte Partiet höra om. Följaktligen blir boken bannlyst av de myndigheterna, vilket i enlighet med världens simplaste mekanik leder till en översättningshysteri i Väst. Hemma anklagas hon för att vara dekadent och slav under västlig kultur, men i västvärlden har boken öppnat en ny infallsvinkel till det post-kulturrevolutionära Kina. Löpsedelmaterial och Spännande Grejer! Eller så inte.

Shanghai Baby är en pseudo-självbiografi, där författaren medvetet suddar ut gränsen mellan sig själv och sin huvudperson, den unga, vackra och hippa Coco, Wei Huis uppenbara (alter) ego. Coco är, i likhet med Wei Hui, en författare som skriver på en pseudo-självbiografisk roman; de båda har studerat vid Shanghais ansedda och fashionabla Fudan-universitet samt utgett noveller med samma namn.

Det panorama som boken presenterar är Shanghais coola och penningstinna underground, där Coco&Co hänger sig åt allsköns hedonism och hastighetssprängande ytlighetsestetik. Snabbmat och sprit, märkesprylar och drogfester. Bokens klishémässiga karaktärer, omfattande bl.a. en datahacker, en f.d. bordellmadame, en bisexuell stylist, en avantgardistisk filmregissör, drogaddikter och (wannabe-)konstnärer, passerar revy. Kärleksbudet praktiseras friskt. Cocos berättelse varvar mellan toalettsex och masturbation, samt de två männen, varav den ena kan men den andra inte. I denna trasiga villervalla försöker hon ännu hinna skriva sin roman.

Cocos pojkvän, den bildsköna och sköra konstnärspojken Tian Tian, är besatt av döden. Han har ett söndrigt och dramatiskt förflutet (läs barndom) och är inåtvänd och impotent. Detta hindrar inte den livfulla Coco från att älska honom; de är varandras fullkomliga motsatser men desto viktigare för varandra.

Som motvikt till Tian Tians oförmåga och svårmod låter sig Coco erövras av den ’beckenbauerska’ affärsmannen Mark, som är mera än villig (och kapabel) att prestera där Tian Tian kommer till korta. Men det sig visar sig att Mark är gift, med både fru och firma, och att han strax kommer att flytta tillbaka till Berlin. Tian Tian däremot finner i morfinet en följeslagare som passar hans självutplånande varamodus som kanylen i venen. Berövad sina två män sätter hon sig ned, och med nyvunnet ethos färdigställer hon sin bok. Cocos väg mot den eftersuktade berömmelsen står öppen.

Från första anblicken är det klart att bokkaraktärerna maniskt försöker bli acklimatiserade västlänningar. Coco utnämner Henry Miller till sin andliga fader och Coco kallas hon naturligtvis efter Chanel. Samtliga kapitel i boken inleds med ett citat; allt från Marguerite Duras och Sylvia Plath till Freud, William Burroughs, Marilyn Monroe och Suede. Emellanåt känns det som vad som helst har fått duga. Det är däremot svårare att avgöra om bokens väst-vurmande ytlighet inte enbart är författarens oförmåga att ge sitt stoff ett ordentligt psykologiskt djup. En aning karaktärsutveckling borde inte vara för mycket krävt av dylika berättelser; det att man blott skildrar en zeitgeist är inte nog. Också en beskrivning av ytlighet får gärna resultera i ett uttryck av något annat än sig självt. Och någon större insikt tycks hon inte ha i de bakomliggande orsakerna för Millers programmatiska moralfördärv; Wei Hui tycks omhulda just det mekaniska och själlösa ’Amerika’ som Miller avskyr. Här spänner hon sin vagn bakom helt fel häst.

Naturligtvis kan man frestas av tanken att denna utvecklingslöshet är antitetisk och förenlig med det beskrivna fenomenets logik, men med facit på hand finner jag detta bokprojekt vara en för tidigt fallen äppelkart. Oppositionerna och motsatsparen i persongallerin är ofta övertydliga och förutsägbara. När Wei Hui väl ger sig in på psykologiserandet (med fallet Tian Tian) faller det ganska platt. En lyckad beskrivning av hans öde hade kunnat förläna boken en inre nödvändighet, för att använda en gammal klyscha, som jag genomgående saknar. Inte heller ansatsen till metalitterära konstruktioner, med dubbelexponeringen av författare/huvudperson, tycks gagna något annat än mystifiering och glorifiering av det nuförtiden så tjatiga litterära me, myself and I. – Och inte heller var sexscenerna så hemskt intressanta.

(Utanför denna recensions program och ton kan det tilläggas att boken inte alls är genomgående hopplös och oläslig, snarare en stilig flopp och som sådan läsvärd. Boken kan belönas med Det Goda Försökets hedersmedalj.)