Absalom, Absalom!

James Joyce var en av de första med den modernistiska romanen och medvetandeströmmen, den inre monologen i Ulysses 1922, för att inte tala om det abstrakta språket som han utvecklade i Finnegans Wake 1939. Marcel Proust var förstås redan där med romanserien På spaning efter den tid som flytt (1913-1927). Sedan kom Robert Musil med Mannen utan egenskaper (1930-1934) och Finlands Volter Kilpi med Alastalon salissa 1933 (på svenska 1970).

Modernismens pionjär i USA

Den modernistiska prosans pionjär i USA är William Faulkner (1897-1962) som med sin omfattande litterära produktion, inte minst de femton romaner han placerade i ett fiktivt landskap, Yoknapatawpha County, och i staden Jefferson i Mississippi, blev en inspirationskälla för talrika författare både i hemlandet och utomlands. Bland annat den amerikanske författaren Thomas Pynchon, som fick William Faulkner-stiftelsens debutpris för romanen V (1963) hör till dem som i sina postmodernistiska verk, däribland The Crying of Lot 49 (1966) och Gravity´s Rainbow (1973) influerats av både Joyce och Faulkner. Dessutom utövade Faulkner inflytande på 1950-talets nya franska roman och blev äntligen internationellt uppmärksammad 1949 då han tilldelades Nobelpriset i litteratur. Men först 1955 uppmärksammades William Faulkner på allvar i USA då han tilldelades Pulitzerpriset.

Nu har förlaget Bromberg i serien Nobelklassiker utgett William Faulkners kanske mest formkomplicerade och strukturellt svårtillgängliga roman Absalom, Absalom! från 1936 i översättning av Gunnar Barklund (en tidigare upplaga utkom 1969). Här ingår synvinkelskiften, tidsförskjutningar, inre monologer, berättelser i berättelserna, poetiska drag och en intensitet i personporträttens psykologi. Här dryftas också etiska spörsmål, kampen mellan det onda och goda, alltings relativism då det gäller att tolka det förflutna och nuet.

Motsvarande element ingår också i varierande utformning i Faulkners övriga prosaproduktion, däribland de likaså kända romanerna Light in August, 1932 (Ljus i augusti, 1944), As I lay dying 1930 (Medan jag låg och dog, 1948), The sound and the fury, 1929 (Stormen och vreden,1964), Intruder in the dust, 1948 (Inkräktare i stoftet, 1950), Sartoris, 1929 (1955), The wild palms, 1939 (De vilda palmerna, 1962).

Söderns mentalitet

Det är i romanen Sartoris man först märker det formexperiment som sedan utvecklas suveränt i Stormen och vreden och Medan jag låg och dog, där han också dissekerar den amerikanska Söderns mentalitet, snobbismen och uppkomlingssyndromet, rasismen, slaveriproblematiken, det psykiska och sociala förfallet hos romanpersonerna, det närliggande våldet och inbördeskrigets trauman.

Faulkners groteska, desillusionerade sydstatsserie beskriver tragiska händelser på makro- och mikroplanet, exploateringen av Södern och hur människor, drivna av starka känslor, fördomar och passioner, åstadkommer enorma tragedier. Och ofta har man också uppfattat denna dramatiska romanserie som en allegori över den amerikanska Söderns uppgång och fall så som den blir framställd i Absalom, Absalom! utgående från huvudpersonen Thomas Sutpens märkliga liv och död. Faulkners egen bakgrund är också de amerikanska sydstaterna, han var född i Mississippi.

Berättartekniskt har Faulkner i Absalom, Absalom! skapat ett intrikat tidsperspektiv och blandat de olika berättarrösterna. Här finns förutom romanens nutid, åren 1909-1910, tillbakablickar på det förflutna ända till huvudpersonens födelse 1807, och till åren då Sutpen, utgående från sina stora planer, från och med år 1833 etablerar sig i Yoknapatawpha och skapar sig en liten dynasti fram till det amerikanska inbördeskriget. Dessutom ingår här en kritisk syn på det patriarkala, tuffa, hårda elementet i Sutpens karaktär, som i sin tur kopplar både till jämlikhetstanken och jämställdheten mellan könen. Och titeln syftar förstås på Davids son Absalom – som också råkade ut för svåra konflikter och tragedier.

Det förgångna manifesterar sig i nuet

Eftersom skiftningarna i berättarröster och tider är så omfattande har Faulkner försett romanen med en kronologi, en släkttavla och en karta över sitt fiktiva landskap, något som märkbart kan underlätta en lätt förvirrad läsare.

Tre personer, bland dem huvudpersonen i Stormen och vreden, som i romanens nutid går igenom det förflutna, rekonstruerar det, spekulerar i det förgångna och på olika sätt tolkar och i fragmentarisk form återger en tidigare generations versioner av de händelser som småningom ledde till att Thomas Sutpen dödades, att hans son mördade sin halvbror, och att en senare släkting långt senare satte eld på den sutpenska plantagens gods där sonen blev innebränd.

Mellan dessa händelser finns berättelser om Thomas Sutpens liv i Haiti, om hur han förskjuter sin hustru eftersom han får reda på att hon har negerblod i sig, och om hur han dyker upp i Sydstaterna, där han betraktas som en utböling och socialt underklass. Gradvis kommer Sutpen upp sig, skaffar sig en plantage och lydiga slavar, gifter sig, får barn, går med i inbördeskriget. Efter att sonen Henry flytt på grund av mordet vill han ha nya söner. Detta i sin tur leder till nya tragedier. Likt den shakespearska tragedin kan man också i fråga om Absalom, Absalom! säga att alla dör i slutet.

Den komplexa relationen mellan myt och sanning

Personerna i Faulkners romaner är motstridiga personligheter, fyllda av inre spänningar och ambivalenta beteendemönster, hatkärleksrelationer och benägna till korrupta handlingar. Sålunda går Sydstaternas militära nederlag under inbördeskriget igen i Thomas Sutpens personliga liv som gradvis förfaller.

Förutom att William Faulkner är berättartekniskt spännande är det intressant att han, i en tid då den amerikanska Södern fortfarande var ytterst konservativ och då rasmotsättningar hörde till den amerikanska vardagen, själv förhöll sig kritiskt till dessa fenomen. Dessutom finns det i Faulkners romaner, däribland i Absalom, Absalom! en filosofiskt reflekterande dimension kring myt- och sanningsbegreppet, ett existentiellt sökande och en strävan att återge och problematisera en konfliktfylld, komplex värld som upplevs splittrat, relativistiskt och framställs fragmentariskt. Kanske man rentav kan säga att William Faulkner är mera postmodernist än modernist i sin berättarkonst.