Det allra heligaste (The Sanctuary)

William Faulkner (1897-1962), som fick nobelpriset i litteratur 1949, hör till den amerikans litteraturens absolut mest spännande och betydelsefulla prosamodernister. Egentligen föregår Faulkner redan postmodernismen med element som har anknytning till det postmoderna. Därför är det med stort intresse man åter kan ta del av Faulknerklassikern, Det allra heligaste (The Sanctuary) från 1931 som innehåller flera kritiska element och bildar ett slags fortsättning till romanen Medan jag låg och dog (As I Lay Dying) från 1930.

William Faulkner hörde till formförnyarna inom sin samtids prosaister och tog vissa intryck av James Joyce då han experimenterade med och utvecklade sin söndrande berättarteknik, skapade sin egen speciella kronologi, inre monologi och en mycket betydelsemättad, symbolfylld satskonstruktion. Faulkner utnyttjar således medvetandeströmmar, synvinkelskiften, kombinerar absurda, groteska element med myter och symboler.

Faulkners miljö har mer eller mindre genomgående alltid varit Sydstaterna där det forna plantagelivet, de aristokratiska familjerna och 1800-talets inbördeskrig kom att prägla flera generationer. Och ödet, tragedin, passionen, klass- och rasmotsättningarna, uppkomlingsmentaliteten finns på olika groteska sätt med i hans berättelser liksom också det moraliska förfallet, brutaliteten och brottet.

Det sydstatssamhälle Faulkner skapade hette Yoknapatawpha County där staden Jefferson stod i centrum. Och så fyllde han detta sitt samhälle med en massa udda, absurda personer som dyker upp i flera romaner antingen som huvud- eller bipersoner. Här råder förfall- och förintelsetendenser och individen kämpar mot det kollektiva förflutna eller försöker göra upp med ett kaotiskt inre.

Om våld och brott är det också fråga om i Det allra heligaste där en ung flicka, Temple Drake kidnappas och utsätts för en sadistisk mental och fysisk behandling. Samtidigt leder bortrövandet till att en man mördas. Och den därpå följande rättegången medför att en oskyldig person döms och sedan lynchas.

Det finns drag i denna roman av Faulkner som kopplar till en annan amerikansk författare, Joyce Carol Oates som också i sina skräckfyllda romaner brukar beskriva det besinningslösa våldet i det amerikanska samhället.

Men det burleska finns även med hos Faulkner här i romanen i porträtteringen av gänget som kidnappar flickan. Därigenom introduceras en litet ambivalent komisk, ironisk syn på det mänskliga förfallet. Och flickan ,med sitt allegoriska namn Temple Drake (tempel, drake), representerar här också själv på ett ambivalent sätt det moraliska ’fördärvet’. Hon hör nämligen till kategorin sexuellt aggressiva kvinnor i Faulkners omfattande kvinnogalleri. Det här betyder att Temple Drake både utmanar, är aktiv och förtrycks i sin roll som bortfört offer.

På mikroplanet är det i romanen alltså fråga om en kamp om just ’det allra heligaste’ både i sexuell, fysisk och andlig bemärkelse, mellan olika slag av kroppslig och mental, psykisk svaghet utifrån den våldtäktshandling som drabbar flickan och leder till en katastrofal situation. På makroplanet bygger Faulkner in en brutal kritik av hela sydstatsmentaliteten, den dåtida 1930-talsdepressionen och samhällssituationen.