De hemlösa

”Kwen klappade Bashi på axeln och sa åt honom att inte se så rädd ut. Himlens port är trång och släpper bara in en hjälte i taget, men de som ska till helvetet, sa Kwen, de färdas alltid parvis, hand i hand.”

Det är inte så ofta som en kritiker stöter på ett mästerverk där livets och dödens villkor och människors inbördes tvekamper är i brännande fokus. Det hände i varje fall mig nu i sommar, då jag har läst den i USA bosatta kinesiska författarinnan Yiyun Lis roman De hemlösa (The Vagrants). Yiyun är redan ett stort namn i internationella, eller i varje fall i amerikanska sammanhang, och har fått flera stora litterära pris även om hon endast gett ut noveller, debutromanen De hemlösa samt dokumentärboken om Maos Kina, Be för mig i hundra år. På finska har hittills ingenting tyvärr utkommit av Yiyun Li. Desto mera tacksamma får vi i det svenska språkområdet vara för Annika Ruth Persson oerhört fina översättning till svenska av denna bländande om än politiskt starkt färgade debutroman.

Det finns nog säkert de som kunde säga att Yiyun Li beskriver de dramatiska men tidstypiska, grymma händelserna i den utfattiga Lerstaden i Kina 1979 genom starkt kolorerade ideologiska glasögon. Lerstaden är givetvis ett påhittat namn och ska ses som en metonymisk eller symbolisk gestaltning.

Yiyun Lis fantastiska prosa

I dag är det inte många kommunistiska författare som tas på allvar någonstans i världen utanför den enorma kolossen Kina och dess allierade Nordkorea, men det finns ju kanske inte heller så mycket orsak till det. Å andra sidan måste man nog också se upp lite för böcker som i första hand är skrivna för att vrida ur allt surt och hemskt ur den ideologiskt motbjudande citron som man inte vill ta en enda liten bit av i sin mun.

Ändå är det nog fel att beskylla den amerikansk-kinesiska Yiyun Li för ideologisk propaganda. De flesta romaner som skrivits om till exempel nazitiden är inte mycket annorlunda vinklade och accepteras ändå fullt och fast. Samma sak gäller för de ”antisovjetiska skrifter” som före 1990-talet var bannlysta och föraktade i stora delar av världen, alltså även utanför Sovjetunionen.

Det finns naturligtvis undantag, som Auschwitzskildringen Mannen utan öde av Imre Kertész, en roman som bara ser, hör, noterar och beskriver – och ändå uppnår en oerhört stark effekt och affekt.

Enligt min mening är det svårt för en sådan högt begåvad författare som Yiyun Li att riktigt göra sig gällande i Europa, där en viss slags dekadens, en renodlad postmodernism, och en allmänt likgiltig inställning till alla slags trosideologier och brinnande idéer är ganska förhärskande. Desto större skäl är det att bekanta sig med Yiyun Lis fantastiska prosa.

I spänningen mellan tradition och ideologi

Hela romanen kretsar kring spänningen mellan de urgamla traditioner och trosföreställningar som fortfarande fanns kvar på 1970-talet och den dramatiska kommunistiska regimens olika skeden och det sätt på vilket kommunismen kringskurit och begränsat människorna både när det gäller tankar och levnadsvillkor. Mao Zedong, en typisk maktgalen tyrann som var en kombination av kyligt kalkylerande fanatiker och halvt psykopatisk massmördare, styrde ju, om inte enväldigt så i praktiken ensam, Kina igenom olika skeden som bland annat omfattade en vansinnig kapprustning som ledde till att många miljoner av hans folk svalt ihjäl när alla pengar gick till vapen, och en hjärntvätt i form av en asexuell och militaristisk kulturrevolution som gärna kan jämföras med Alfred Rosenbergs ariska nazistiska ideologibygge.

I dag, 2011, är det svårt att fatta att många skandinaviska och även många andra ungdomar dyrkade Mao och hans lilla röda för fyrtio, femtio år sedan, som en folkets hjälte, utan kunskap om den fruktansvärda kombination av terror och fattigdom som härskade i Kina utanför propagandazonerna som man visade upp för omvärlden.

Ett trovärdigt persongalleri

I De hemlösa kretsar händelserna med och i det färgstarka och fint utmejslade, psykologiskt mycket trovärda persongalleriet, kring en avrättning och följderna av den. Följder som man kan säga att omfattade både ett kollektivt och ett individuellt område.

Gu Shan är en ung kvinna som dömts till döden genom den sedvanliga kulan i huvudet, efter att först ha fördömts, förödmjukats och i hennes fall även redan före döden berövats en del av sina fysiska organ. Vi kommer henne aldrig personligen nära. Distanseringen till den före detta kommunistkämpen som sedan blev kontrarevolutionär fungerar lysande. I stället får vi uppleva henne genom hennes sörjande far och mor – lärare och fru Gu – och genom till exempel den vanställda och handikappade flickan Nini, vars mor Gu Shan med sitt revolutionära nit sparkat i magen då hon var gravid. Den godhjärtade pojken Tong och hans lilla hund Örat, den rike ynglingen Bashi som hade en förment krigshjälte till far, och den helvetiskt grymme och motbjudande Kwen, är några av de figurer som omger Gu Shan, för att inte tala om den vackra Kai, som från att ha varit regeringens språkrör i radio och som skådespelerska, sätter igång en proteströrelse efter avrättningen av Gu.

Vi kommer aldrig huvudpersonen personligen nära, i stället får vi uppleva henne genom hennes sörjande far och mor.

Kina står ju för den största delen av avrättningar i världen årligen. Antalet avrättade uppskattas ofta till mellan ca 1000 och 5000 människor per år, en siffra som inte ens Förenta Staterna med dess tortyrmässiga ”death row” lyckas nå upp till.

Som Tolstoj eller Pearl Buck

Miljön i de karga bergstrakterna där Lerstaden med sina ruckel och kämpande människovrak befinner sig har Yiyun Li skildrat med genialiska penseldrag. Hon behöver egentligen inte koncentrera sig på att i detalj beskriva någonting. I stället böljar berättelsen fram genom effektiva upprepningar i temat, som en symfoni. Tekniskt påminner berättarstilen om en Tolstojs, en Pearl Bucks, eller om någon av mästerregissörernas i Japan eller Frankrike i filmens värld.

Att verkligen kritisera och försöka förstå att Kina fortfarande till en stor del är en diktatur som håller sina medborgare i både utbredd fattigdom och andligt armod är inte populärt i vår tid. Till det har Kina, liksom Hitlertyskland på sin tid, för mycken ekonomisk och militär makt. Förändringarna och förnyelserna, som ju nog också syns, kommer mest inifrån landet självt, sakta men säkert.

Genom att läsa De hemlösa kan man få en nyanserad men rått realistisk bild av Kina mitt emellan nationalism och förgången ”finkultur” å ena sidan, och en modern teknologisk men ambivalent och komplicerad nutidstillvaro å andra sidan. Framför allt är boken ändå en litterär bragd när det gäller att diskutera människan, hennes kamp med gott och ont, med kärlek och sex, drifter och godhet, den gäckande kampen och spänningen mellan manligt och kvinnligt, allt det klassiska som de största författarna alltid på olika sätt försökt fånga, även om det mesta av det egentligen är som en linje ritad i vatten.