lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin

” … lent kändes regnets fall mot min hand/ medan barnen brann i Berlin” – en formulerad kontrast som är obehaglig och frånstötande, en fras som kan väcka skuldkänslor, fastän vi som nu läser den inte ens var födda när andra världskriget gick mot sitt slut och Berlin var målet för bombardemang och de segrande truppernas avancemang.

Raderna är också titeln på Yvonne Hirdmans bok om våren 1945. Yvonne Hirdman är historiker med fokus på genus, makt, vänster, arbetsliv, andra världskriget. Hon fick Moa-priset 2016 för ”att hon i Moa Martinsons anda skrivit in kvinnorna på deras rättmätiga plats i det moderna Sveriges historia”.

Hirdman är inte mycket för att bygga ut, identifiera sig med sitt objekt eller tillverka minnen, fiktionalisera

För sin bok om modern, Charlotte Hirdman, fick hon Augustpriset 2010. Den röda grevinnan heter den, med undertiteln ”En europeisk historia”. Den är en hisnande berättelse om överlevnad, om ett liv som börjar i Estland, förs runt och begränsas av mellankrigstidens dramatiska och våldsamma politiska händelser, för att landa i Stockholm, som flykting 1940. Det är en drastisk och detaljrik bok, uppbyggd av  disparata faktafragment. Hirdman är inte mycket för att bygga ut, identifiera sig med sitt objekt eller tillverka minnen, fiktionalisera.

Men det bara måste bli en fortsättning på mammahistorien, och hennes ”Ego-historia från 1900-talet”,  som slängigt och slagkraftigt heter Medan jag var ung och fokuserar på kvinnoforskningens intåg i Sverige och samhällsförändringarna då utifrån hennes eget perspektiv, marknadsförs som skriven ”Av författaren till Den röda grevinnan”. Så står det på pärmen! Men där skrattar hon stort och räcker ut tungan.

Ett syntetiserat perspektiv

Men i  lent kändes regnet…  knyts perspektiven samman till ett enda, till ett syntetiserat perspektiv där skribenten Yvonne Hirdman lever sig in i sin mammas position våren 1945, försöker läsa tidningarna med hennes erfarenheter i ryggen. Hon ser ett Europa som hon känner väl trasas sönder, det hon tar del av står i Dagens Nyheter. Bevakningen förefaller vara god och seriös,  trots att nyheter inte färdas lika blixtsnabbt som i dag.

Våren 1945 är Yvonne Hirdman själv två år gammal, hon kan inte ha minnen av krigsnyheterna annat än som stämningar, på sin höjd. Så nu skapar hon en position, ser med sin mammas ögon. Det blir ett slags fiktion, trots allt. Men allt som citeras är rakt av ur tidningen. Det är i numret från den tjugofjärde april som Alf Henriksons dagsvers, med raderna som blev boktiteln, är tryckt.

Hur mycket finns det inte skrivet om andra världskriget? Borde det inte räcka nu?

Hur mycket finns det inte skrivet om andra världskriget? Borde det inte räcka nu? Offensiverna  och strategierna, hjältarna och förlorarna – rabblandet av allierade och axelmakter i takt med skolboken. Men fokus har i själva verket skiftat, i stället för att stanna kvar i krigshandlingarna har själva krigsslutet dragit till sig intresset. Hur gör man när man kommer ut ur vansinnet och kan bygga upp samhällen och sina personliga liv igen?

Det är en stor lärdom man kan dra av Hirdmans böcker: att kraften och viljan att arbeta fram ett hyfsat normalt liv är enorm. Det är säkert också ett faktum att kvinnors historier om krig  –  kvinnliga historikers studier – letar efter andra fakta, ser andra sammanhang, prioriterar annorlunda. Historieforskningen intresserar sig ju i dag också mer markant för vardagen, och vardagen upphör inte fastän krig pågår, det är också en av poängerna hos Hirdman.

Synvinkeln är de förskonades

Men beskrivningen kommer från ett land som är förskonat, på det sättet motsvarar läget hos den som läser DN i Stockholm 1945 vår sits i dag, när vi tar del av krigsnyheter från världen utan att själva direkt drabbas.

Fast varje jämförelse blir med säkerhet orättvis. I Hirdmans bok blir det mer än klart hur nära kriget kryper Sverige. Alla grannländer är angripna, tysk militär färdas genom landet. Det är nervslitande, man kan inte veta om landet också kommer att dras in, det ser hotfullt ut, ändå måste man upprätthålla en vanlig vardag.

 Men mamma läser också om annat än krig i tidningen. Matrecept!

Under våren väntar man på att nazismens övermakt ska brytas, DN publicerar kartor över framryckningarna, det som varit Tredje riket krymper inför läsarnas ögon. Charlottes svåger Arne Hirdman ordnar vadslagning om när vapenstilleståndet ska inträda. De vuxna gissar och han skriver upp datum i marginalen på kartan. Tolfte september gissar någon, Charlottes man Einar gissat på nittonde juni, det är hans födelsedag. Charlotte säger tjugotredje maj:

”Det är mamma som kommer närmast. Det kan vara en ren slump. Det kan vara för att hon är den mest realistiska. Det kan vara för att hon följer krigshändelserna med en helt annan inlevelse än de andra. Tyska mamma, kommunistiska mamma., flyktingmamma som kom hit  nyåret 1939/40. Det är hennes Europa som brinner. Det är hennes Berlin som de tävlar om. Och bombar.”

 Men mamma läser också om annat än krig i tidningen. Matrecept! (förvisso har Yvonne Hirdman också i sin historieforskning sysslat med matfrågor, till exempel i studien som kom 1983: Magfrågan: mat som mål och medel: Stockholm 1870-1920). Och frågespalten där kvinnor får råd rörande kärlek och samliv, ofta i en aningen tillrättavisande ton, tycker vi nu. Tyckte man kanske redan då.

 Den gåtfulla Karin

Men det finns ett sällsamt moment i detta kollage av fakta, som arbetar sig fram kronologiskt. Det är en annons under  rubriken ”personligt”. Den lyder: ”Karin! Jag är intresserad, ring 11 24 99, 4-7.”  Varje större kapitel slutar i en fantasi kring denna Karin, och vem  det är som önskar kontakt med henne. En ung man, kanske? Eller är det ett kodifierat meddelande för en spion?

De här Karin-sekvenserna tillför inte berättelsen annat än medvetandet om att man inte kan förstå allt, inte till fullo omfatta det som nyheterna berättar, inte veta allt. Informationen om krig och kriser når oss alltid i fragment, väcker starka känslor, dåligt informerade reaktioner. Det är en mycket viktig poäng. Allt i vår vardag är statt i förändring, är undanglidande, inget står i facit vid dagens slut. Man måste finna sig i det.

Informationen om krig och kriser når oss alltid i fragment, väcker starka känslor, dåligt informerade reaktioner

Att Yvonne Hirdman kan förmedla och gestalta också detta utan att skildringen blir kaotisk eller ångestfylld gör boken alldeles särskild. Den ger en glimt av den europeiska våren 1945 som den såg ut från Stockholms horisont, samtidigt som den visar på de ofrånkomliga trasigheterna vår kapacitet att ta emot krigsnyheter.