Det förlorade paradiset: 13 skymningsberättelser

Ensam på ett hotellrum en mörk, blåsig vinterkväll läser jag i det milda skenet från sänglampan Yvonne Hoffmans Det förlorade paradiset. Efter ett tag känns det inte som en så god idé. Rummets skuggor, hotellets flagga som knackar mot försterrutan och mitt halvtrötta – hypnagoga – tillstånd har en tendens att förenas med och förstärka berättelsernas oroväckande anspelningar som skenar iväg med en i halvvaket tillstånd, konstiga saker fladdrar förbi i ögonvrån.

Dessa kärnfulla, lätt pulshöjande berättelser är genuint kusliga. Skymningsberättelser är ett passande epitet. För det är varken skräck eller splatter Hoffman bjuder på. Snarare olustiga ”näraögat”-upplevelser som får sin slagkraft i att de uppsöker och försöker återge det tveksamma och oförklarliga. Ofta händer det riktigt obehagliga efter det att berättelsen tagit slut. Hoffman antyder istället för att formulera det värsta tänkbara rakt ut och tvingar läsaren att tänka vidare på vad som sker efter att hon satt punkt för berättelsen.

Vardagsobehag

Det är alltså inga vidlyftigheter Hoffman i första hand ägnar sig åt i sina slipade spänningsnoveller. Tonfallet är lågmält och vardagsnära till att börja med för att växa i suggestiv intensitet. Miljöerna, som utgör en viktig del av spänningsintrigen, är omväxlande samtida och historiska, lokala och exotiska. Men oberoende av om det rör sig om en hyreslägenhet mitt i Helsingfors, en väninnas hem i Lundo, lyxiga skidorten S:t Moritz eller en australiensisk naturpark, byggs berättelserna skickligt upp kring rädslor som de flesta kan relatera till, såsom rädslan för hundar, ängslan för natt och mörker, ensamhetens utsatthet, oron för att något ska hända de nära och kära osv. Kort och gott exploaterar Hoffman alla de rädslor vår bräckliga tillvaro bjuder på.

Hoffman exploaterar alla de rädslor vår bräckliga tillvaro bjuder på

Samtidigt råder ingen brist på fantasifulla uppslag. Ett ovanligt fenomen som nedärvd sex-fingrighet spelar en avgörande roll i en berättelse. I en annan förvandlas ett oskyldigt sommarjobb i skärgården hos en snäll gammal dam till en riktigt otäck historia. Kanske är det läsningen som gör mig smått paranoid, men faktum är att flertalet av de företeelser som sätter igång handlingen är sådana jag själv varit med om, från att hämta hem en gammal spegel från ett övergivet hus till att erbjudas en hyreslägenhet i vilken det finns en tillbommad dörr som inte får/kan öppnas. Berättelsen ”Cathedral Rock” som anspelar på Peter Weirs film ”Picnic at Hanging Rock” – en film som gav mig mardrömmar i åratal som tonåring – kommer kusligt nära de egna referensramarna och förstärker intrycket av Hoffmans förmåga att ta fasta på det vanliga för att sedan med lätt hand vrida till det.

Lek med jaget

Alla berättelser utom, intressant nog, titelnovellen är skrivna i jag-form. Valet av jag-perspektiv är lyckat på så sätt att det ökar känslan av trovärdighet. Den här typen av spänningsberättelser står ju och faller på detaljerna. Blir det löjligt övertydligt eller allt för spektakulärt rasar bygget ack så lätt. Att med hjälp av en jag-berättare antyda att det handlar om självupplevt stoff förstärker förstås den kusliga effekten. Naturligtvis handlar det inte om att påstå att detta faktiskt skulle ha hänt på riktigt. Snarare om att balansera på gränsen till det ogripbara i en antydan om att detta kanske, möjligtvis, eventuellt kunde ha hänt. Mycket riktigt kämpar bokens jag-berättare ofta med sin egen skepsis inför det övernaturliga. Hände det faktiskt på riktigt eller var det ren inbillning? Ovissheten därom vibrerar i bakgrunden.

Samtidigt som jag-perspektivet är fruktbart för den här typen av suggestiv spänningslitteratur blir jag inte riktigt klok på alla jagen i boken. Vissa ”jag” tituleras rakt ut som Yvonne och bär starka drag av författarinnan själv – en katt och råtta lek med läsaren som just nu är synnerligen populär i nordisk samtidsprosa – medan andra ”jag” definieras exempelvis som tonåriga. Utgår man ifrån att alltihop berättas av ett och samma fiktiva ”jag” får trovärdighetskänslan onekligen sig en törn eftersom denna person i så fall fått uppleva väl många bisarra övernaturligheter i sitt liv. Å andra sidan hör det till spänningsgenrens natur att glida förbi dylika osannolikheter, på samma sätt som vi lätt sväljer det osannolika faktum att fiktiva brottsutredare typ Agatha Christies Miss Marple knappt kan besöka en avlägsen by eller nära bekant utan att folk blir mördade till höger och vänster. I själva verket är det inget som utesluter att flera ”jag” kommer till tals i boken, och det är kanske den läsningen som håller bäst i längden.

I händerna på en god berättare

Lokala, samtida såväl som historiska, miljöer samt spännande intriger har varit en byggsten i flertalet av Hoffmans böcker för barn och unga. Även om den här boken inte är nischad för en viss åldersgrupp finns det inget som motsäger dess potential att gå hem hos såväl en tonårig som en ung vuxen läsekrets. Det övernaturliga fascinerar som bekant alla åldrar.

Meningarnas skenbara enkelhet signalerar att det ligger mycken möda bakom hantverket

Hoffman är utan tvekan en god berättare och rutinerad skribent hängiven uppgiften att fånga och underhålla sin läsare. Inom den traditionen gör hon ett styvt jobb. De väl avvägda meningarnas skenbara enkelhet signalerar dessutom att det ligger mycken möda bakom hantverket. Prosan är klar, tydlig, ibland rentav vacker. Det är härligt att läsa fraser som ”de gav sig av underst bittida på morgonen”. Det är inte alla som kan sätta en sådan lätt gammaldags formulering så klockrent. Allt emellanåt skimrar det till av humoristiska repliker och beskrivningar. Hoffman nyanserar fint för att hålla läsaren intresserad och visar att även om intentionen är att suggerera fram kuslighetskänslor behöver inte texten vara jämntjockt gravallvarlig. Faktum är att kontrasterna manar fram den där läckra osäkerhetskänslan som fortplantar sig som gåshud på armarna.