Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner

Mohanda ”Mahatma” Gandhi har varit en förebild och idol för många. Då det i år gått sextio år sedan hans död, kan man fråga sig om han ännu har någon relevans i en postkolonial era, eller om hans tankegångar och liv hör till en för länge sedan förfluten tid.

Den svenska författaren som kallar sig Zac O’Yeah (född i Finland) och är bosatt i Indien har skrivit en fascinerande bok om Gandhi, Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner. Den är en blandning av biografi, politisk historia och reseberättelse. Zac reser i Gandhis fotspår och besöker platser som varit viktiga i mahatmans utveckling. Ibland finner han vad han söker, ibland något helt annat. Han träffar också anhängare, släktingar och forskare att diskutera med. Mahatma! blir på så vis en mycket levande och mångfasetterad biografi. Gandhi träder fram i relief till sin miljö och bakgrund, samt till Indiens och kolonialismens historia.

Från snobbig sprätt till folkledare

Zac frågar sig under resan hur en liten snobbig sprätt kunde utvecklas till en folkledare, som fick ett imperium på fall. En intressant fråga, som författaren kanske inte besvarar (för det finns knappast något svar) men håller levande. Då man läser Zac O’Yeahs skildring av Gandhis barndom och ungdom skulle man nog vänta sig att hans utveckling gått i en helt annan riktning. Han var en ganska vanlig yngling som i likhet med många andra ungdomar bröt mot sina föräldrars värden. Han lärde sig röka och prövade på att äta kött, för att efterlikna de virila och kraftiga engelska härskarna, som han beundrade. Experimentet med kött var inte lyckat och han hade dåligt samvete då han tvingades ljuga för sina föräldrar. Att äta kött var väl ungefär lika chockerande som att i dag ta heroin. Mohanda beslöt sig för att skjuta upp sitt köttätande.

Då han senare mot kastens vilja, och förskjuten av den, reste till England för att studera juridik, höll han fast vid att inte äta kött. Trots att det inte var något etiskt eller religiöst beslut, ledde det ändå till att han i England kom i kontakt med de mera excentriska kretsarna som åt på de vegetariska restaurangerna, bland annat teosofer, konstnärer och politiskt radikala. Så, det var egentligen först i England Gandhi blev intresserad av den indiska kulturen och matkulturen. Det betydde inte att han skulle ha förlorat sin beundran för det engelska. Någon radikal motståndare till kolonialismen var han inte.

Långsam väckning

Det var senare då han arbetade som jurist bland den indiska minoriteten i Sydafrika och han personligen blev förödmjukad av rasismen, hans sociala och politiska medvetande vaknade. Långsamt. Gandhis beundran för och kärlek till det engelska hängde länge med. Trots att han i Sydafrika å ena sidan kämpade tillsammans med indierna mot engelsmännens överhöghet, var han å andra sidan villig att ställa upp som sjukvårdare i boerkriget och i strider mot svarta rebeller.

Gandhis motstånd mot kolonialismen väcktes långsamt, men då det en gång vaknat växte det sig starkt. Då han återvände till Indien var han snart aktivt med i självständighetskampen. Gandhi var, trots en märklig ambivalens, starkt pacifistisk och omutlig i sitt passiva motstånd. Detta motstånd kunde ta olika former, allt från demonstrationer till hungerstrejker. Men, mera fascinerad än av hans pacifism är jag av det taktiska geni han var.

Gandhi hörde till köpmannakasten och hade säkert gjort succé som affärsman och reklamchef. Han var helt enkelt ett PR-geni och blev en världsstjärna som kunde utnyttja sitt kändisskap. Det här är också drag som väl skulle passa en postmodern mediapolitiker. Naturligtvis skulle hans aktioner inte ha varit lika framgångsrika om han varit en vanlig fattig indier. Nu var han en i England utbildad jurist med en mängd inflytelserika vänner. Han agerade också vid en tidpunkt då massmediernas inflytande växte och det fanns ett kommersiellt behov av spektakulära händelser och personligheter. Där han drog fram under sin storhetstid möttes hans av fans som ville ha hans autograf och ge honom gåvor. Han tog betalt för autograferna och sålde gåvor och blomsterkransar han fått – inte för egen vinning, utan för att finansiera kampen. Bono har antagligen lärt sig en hel del av Gandhi om att vara en moralisk idol.

Spinnrocken och saltet

Det är ändå det taktiska i de av Gandhi planerade aktionerna som imponerar mest. Själv är jag full av beundran inför två av dessa, som författaren också ger stort utrymme åt och förklarar på ett insiktsfullt vis. Aktionerna, som de beskrivs av Zac O’Yeah, kan tas som perfekta exempel på vad direkt aktion innebär.

Det finns en mängd fotografier av Gandhi sittande vid en spinnrock. Man kunde tänka sig att han vuxit upp med spinnande, men så var det inte. Då Gandhi startade sin spinnrocksaktion, visste han ingenting om spinnande. Han visste emellertid vilken roll textilierna hade i det kolonialistiska maskineriet. Den engelska kapitalismen hade växt fram genom billiga råvaror från kolonierna och kunnat utveckla en modern industri. Textilindustrin var så effektiv att det krävdes mera än den nationella marknaden. Indien var en stor marknad, men där hade man redan produktion och export. Så man krossade den indiska textilproduktionen och gjorde landet beroende av import från England. Gandhi menade att man genom en massiv hemspinning med enkla redskap kunde sabotera kolonialismen. Samtidigt var spinnandet en meditativ syssla och den traditionella och enkla klädseln man producerade en synlig protest. Genialt!

En annan av hans lika taktiska aktioner var saltmarschen, som Zac kallar för ”årtusendets viktigaste mediehändelse”. För oss västerlänningar verkar det som en ganska anspråkslös protest. För de fattiga i Indien var det ändå fråga om en samtidigt konkret som symbolisk handling. För att grundligt utsuga möjligast mycket ur den indiska kolonin hade England belagt det indiska saltet med en hög skatt. Saltskatten gjorde att East Indian Company kunde exportera salt till Indien. Saltet var en utomordentlig barlast i fartygen, så fraktkostnaderna var försumbara och profiten enorm. För att folket inte skulle komma åt havssalt hade man byggt en lång välbevakad barriär.

Skatten drabbade hårdast de fattiga för vilka skatten var en betydande del av deras utgifter. Saltet var livsviktigt. Gandhi kom på tanken att ordna en saltmarsch. Deltagarna representerade olika religioner, delstater, kaster och oberörbara. Dessa marscherade till havet för att samla in det förbjudna saltet. Marschen var en fenomenal iscensättning. Den föregicks av effektiv reklam och rutten var planerad så att deltagarna kom i kontakt med så många medborgare som möjligt. Målsättningen var flerfaldig. Naturligtvis gällde det att sätta sig upp mot lagen genom civil olydnad och konkret samla in salt. Alternativet var att man arresterades och på så vis fyllde fängelserna. Gandhis metod om att medvetet fylla upp fängelserna hade redan använts framgångsrikt av IWW i USA. För det tredje visade marschen tydligt saltskattens och lagstiftningens absurditet och kolonialismens brutala grymhet. Det var, som författaren skriver, ”maximal påverkan med minimala resurser”.

Ideologins skuggsidor

Så där kunde aktionerna se ut då de var som bäst – pacifistiska, självuppoffrande handlingar som samtidigt var konkreta och propagandistiska. Propaganda genom handling, som anarkisterna uttryckte sig. På många sätt är Gandhis ideologi beundransvärd, men den har också sin skugga, och boken för också fram denna mörka sida. Gränsen mellan att offra sig själv och att offra andra är diffus. Att låta maktens våld drabba oskyldiga och vända andra kinden till är en tvivelaktig etik. Som mystiker var Gandhi på sätt och vis livsföraktande. Den egna moralen var viktigare än livet. Han var beredd att offra människoliv, hellre än att tillåta våldsamt motstånd.

Gandhis moralism, bland annat på det sexuella området, drabbade också hans närmaste anhängare. Gandhi såg sitt eget liv som ett experiment, men tillät inte sina egna barn att fritt utveckla sig. Hans äldsta son gick under som alkoholist och fylld av hat mot fadern. Det finns en cynism i det passiva motstånd, som låter makten misshandla, döda och fängsla oskyldiga. Zac O’Yeah citerar ett samtida reportage i United Press från en fredlig protest:

”Slagen från stålskodda batonger regnade mot deras huvuden. Inte en enda av marschdeltagarna lyfte en hand för att skydda sig. De föll som käglor. Från där jag stod hörde jag det vämjeliga ljudet av batonger mot oskyddade hjässor.”

Man kan fråga sig om en sådan aktion är mera etisk än en lämpligt utsatt dynamitladdning.

Gandhi och Indiens självständighet

Alltför ofta ses Indiens självständighet som en följd av Gandhis fredliga aktioner. En sådan syn innebär historieförfalskning. Självständighetskampen fördes av en mängd aktörer och olika metoder tags i bruk – allt från Gandhis civila olydnad till terrorism och befrielsearméer. En förutsättning för att skapa en indisk nation var att skapa en indisk nationalism och en indiskhet. Det var ingen enkel uppgift. Landet var splittrat i religioner, regioner, kaster och klasser.

Gandhis projekt var att skapa enighet. Tyvärr misslyckades han här och ju närmare självständigheten kom desto allvarligare blev kampen om att definiera det indiska. Konflikterna blev allvarliga och blodiga. Gandhi som inte ville välja sida, utan strävade till religionernas och kasternas samarbete ansågs av alla som en förrädare. Hatet mot honom växte på samma sätt som hans popularitet. Hans liv var ständigt hotat och till slut föll han offer för en hinduterrorist och dog.

Lika illa gick det med avkolonialiseringen. Hinduer och muslimer valde att gå skilda vägar och skapa egna stater, Indien och Pakistan. Följden var en blodig flyktingkatastrof, massakrer och svält. Ännu i dag står de som kärnvapenstater fientliga mot varandra. Arvet efter Gandhi är på så vis inte så skimrande. Hur är det då med arvet efter Gandhi på ett mera ideologiskt plan? I väst kan man se ett starkt intryck från Gandhi i freds- och miljörörelsen. Här har man försökt hålla sig till Gandhis pacifistiska metoder, men varken freden eller miljön har räddats.

Propaganda genom handling

Jag vill påstå att man tolkar Gandhi på ett allt för mekaniskt vis. Man ser styrkan i svagheten och svagheten i styrkan. Man hyllar hans filosofi och metoder, istället för att se honom som en taktisk pragmatiker. Gandhi var ingen större filosofisk tänkare och inte heller någon stor strateg. Hans storhet och intelligens låg i hans förmåga att taktiskt bedöma läget och handla därefter.

Vad vi kan lära oss är betydelsen av att finna ett fungerande språk och aktiverande kampmetoder som gör den direkta aktionen till effektiv propaganda genom handling. Man kan alltså vara kritisk till mycket i Gandhis läror, men vad man inte kan förneka är hans storhet som människa. Han gick modigt sin egen väg och var villig att misshandlas, fängslas och dödas hellre än att svika sin övertygelse och moral. Denna storhet lyckas författaren få fram i sin välskrivna och spännande biografi.