För många länder sedan

Zinaida Lindén (f. 1963) återvänder till romanen vilket vi läsare får vara tacksamma över. Leningradfödda Galina Pavlovnas livsberättelse i För många länder sedan är komprimerad, tät och skriven med en energi som driver läsaren framåt. Diplomathustruns historia har en avskalat elegant struktur som effektfullt ger uttryck för tillvarons surrealistiska stråk. Den lakoniska tonen bidrar till att tänja utrymmet mellan raderna.

Vem är då Galina Pavlovna? Vad gör hennes liv läsvärt? Min läsning inspireras av miljön som är ovanlig i finlandssvensk prosa, Sovjetryssland och dagens Ryssland, det som är Lindéns specialitet i och med att hon är uppvuxen i Leningrad. Andra länder, kontinenter ryms med, som romanens titel antyder om, Finland, Japan och Afrika. Galina gifter sig med en rysk diplomat – strax efter att hon begravt sina båda föräldrar – som för henne ut ur Ryssland på en global resa där hemmet packas ned och upp otaliga gånger. Galina finner tröst i damtidningarnas heminredningsreportage.

Den lakoniska tonen bidrar till att tänja utrymmet mellan raderna.

Galina är dotter till en patolog och en förlagsredaktör men väljer inte att uppfylla föräldrarnas önskan och bli läkare, utan studerar konsthistoria, vilket accentuerar romantillvarons mardrömslika kvaliteter. För den konstnär som Galina specialiserar sig på är Giovanni Battista Piranesi, den  italienska 1700-talskonstnären och arkitekten,  med de suggestiva etsningarna ”Fängelsesviten”.

Mardröm – perspektivförskjutningar

Mardrömmen är ett ledmotiv i romanen som börjar med drömmen där Galina inte hittar strömbrytaren i sitt hem, och det känns som den sovande mannen befinner sig oändligt långt borta, i ett Piranesi-liknande helvete där perspektivförskjutningarna bidrar till otryggheten. Vi får dessutom veta att hon i barndomen hejdades av en man som hämtad ur Piranesis porträttgalleri, en man med skräckinjagande utseende som tvingade in henne i en kyrkas källarvalv varpå han drabbades av ett epileptiskt anfall. En skambelagd incident som hon hemlighöll från sina föräldrar.

Där perspektivförskjutningarna bidrar till otryggheten …

Piranesi som ledmotiv stärks även av att Galina som ung student första gången stiftar bekantskapen med reproduktioner av Piranesis konst hemma hos sin pojkvän. Bildernas slående likhet med barndomens ruskiga källarman blir en avgörande slump som bestämmer valet av forskningsobjekt för diplomarbetet. Galinas motivering för sitt fokus på Piranesi vid ett universitet i Sovjet, ger upphov till den sortens lakoniska, smått makabra humor som ger romanen mervärde:

”Jag hävdade att Piranesis verk ’präglades av antiborgerligt patos’ och jämförde Carceri med Londonsviten av Gustave Doré. Jag påstod att visuella upprepningar symboliserade individens rättslöshet i ett totalitärt samhälle (med vilket jag menade kapitalismen). Några citat av Friedrich Engels kom väl till pass. Mitt viktigaste trumfkort var Sergej Eisenstein som satte stort värde på Piranesi.”

Kärlekshistorier

Kärlek handlar det ofta i Galinas jagberättelse. Först kommer föräldrarnas kärlekshistoria där dottern Galina får spela femte hjulet. Föräldrarna kallar henne Barnet medan de förlorar sig i sin egen nojsande kärlekslycka. Pappan, patologen och professorn beskrivs som en cyniker, och hårt arbetande naturvetenskapare. En stark personlighet som dock gömmer på mörka hemligheter. Den bortglömda dottern får inte välbehövlig bekräftelse, blir familjens osynliga barn. När hon sen som ung vuxen blir föräldralös, kastar hon sig snabbt in i äktenskapet med Igor som ger henne två välartade barn och formar henne till en representationshustru med forskarambitionerna på hyllan.

Långt ifrån lika passionerat som föräldrarnas förhållande ter sig äktenskapet med Igor vilket visar sig bli en bra grogrund, en plausibel fond för ett förhållande utanför äktenskapet. Ungdomsvännen seglar upp vid horisonten. Mer om den romansen ska här inte avslöjas.

Den labyrintiska romanen är en träffsäker tidsskildring

Men ungdomsvännen måste läsaren av den här recensionen få lära känna. Roman är något år yngre än Galina. Skolkamraternas vänskap börjar med en vals som en följd av att Roman förlorar ett vad. De träffas igen, två år senare, effektfullt som på film när de är på väg åt var sitt håll i rulltrappan:

”… han var på väg upp och jag på väg ner. Så började vi ringa varandra. Och sedan … Just det, vad hände sedan?”

Roman är jude och växer upp i ett matriarkat, är inskriven i balettskolan och ingendera gör succé hos den andras familjer, men vänskapen är innerlig och gör dem gott. När Roman har ett misslyckat äktenskap bakom sig och gjort karriär i teatervärlden medan Galina är fast i äktenskapet med den småtråkiga Igor möts de igen. Dubbellivet får sitt självklara utrymme i den av Piranesi inspirerade Galinas livsberättelse med många plan.

Läsaren ges många möjligheter att mysa förnöjsamt åt en intrig som bjuder på smått hisnande överraskningar. Den labyrintiska romanen är en träffsäker tidsskildring som framför allt förtjänstfullt förmedlar livet bakom östgränsen.