Lindanserskan

Zinaida Lindén undersöker i sin senaste bok, novellsamlingen Lindanserskan, samband mellan myterna vi hör, och för vidare, och liven vi lever. I novellerna förekommer en mängd sagomotiv och -figurer, gamla som nya. Så påvisar Lindén beröringspunkter mellan myterna och västerländsk vardag idag, ibland också fest. Samtidigt refererar hon till ett brett register av sina föregångare och kolleger, från sagofarbrorn Zacharias Topelius med ”Sampo Lappelill” till musikern Seal med ”Kiss from a Rose”.

Om myter här är ett djupliggande tema – och inte bara motiv och formgivande exempel – så är kärlek ett annat. På ett ytligt konkret plan handlar novellerna om en rad relationer mellan ryska kvinnor och finska män. Men på ett djupare plan tycks ett mycket bredare anspråk finnas att gestalta en del av allt det som kärlek kan vara. En man som inte dricker, slåss och spelar? Eller kanske helt enkelt ett beslut om att vara lojal? Respekt, generositet, modig tillit? Jag ser i Lindéns ansats ett samband med sagornas och myternas ofta breda anspråk på att ringa in något allmänt om människan och hennes villkor. Fast den tanken kräver en reservation, för Lindéns kärlekshistorier är snarare alternativa än stora och normgivande berättelser.

Geografiskt sett rör vi oss här mellan Lappland och Nyland, med en avstickare till Åland.

Myt som novellistens metod

Boken ter sig till att börja med tunn med sina 127 sidor, men skenet bedrar, för Lindéns bruk av det mytgods, i bred bemärkelse, som åtminstone till en del står alla till buds, gör den i praktiken mycket fylligare. Berättelser berättas och skrivs alltid i förhållande till andra berättelser, men här manas en medvetenhet om detta fram genom referenser till bl.a. traditionella sagor och moderna myter. Novellerna tänjs på sätt och vis över och bortom bokpärmarna. Det är ett intressant grepp av en författare som bestämt sig för det lilla formatet. Redan innehållsförteckningen förebådar företaget; bland de tio titlarna finns t.ex. ”I bergakungens sal”, ”Romeo och Julia” och ”Ofelia”.

Till att börja med tycker jag att greppet känns övertydligt, till och med bombastiskt, och samtidigt otydligt, för vad säger en liknelse som ”[m]est påminde Bujanov om någon fisk ur Saltykov-Sjtjedrins satiriska sagor”, om man inte känner till sagorna ifråga? Men snart börjar det fungera för mig. Jag upplever att vitsen inte så mycket är att känna igen de specifika sagomotiven eller -figurerna som att få syn på hur sagor påverkar vårt sätt att uppleva och förstå världen. Och kanske är meningen också att förminska ikonerna genom att visa att myterna är de liv vi lever? Sagor – t.ex. i form av reklamslogans – kan ge oss fixa idéer som vi förväntar oss att ska bli verklighet. ”Norrsken, norrsken, norrsken”, upprepar en av Lindéns karaktärer som ett mantra. Men det kan också handla om att se livsvisdomen i sagogodset, eller att få syn på hur människor görs till myter, hur snabbt ens eget liv kan bli en saga på andras tungor. Sprite med is kan lätt bli till vodka on the rocks.

Balansgång mellan cynism och romantik

Till den del novellerna handlar om ryska kvinnor och finska män tycker jag mig här se ett slags uppgörelse. Lindén låter en finsk man med rysk flickvän berätta:

”Några planer på att flytta till Finland har hon inte. […] Annat var det på åttiotalet. Då drömde alla ryska kvinnor om att få flytta till Finland. Numera har många av dem blivit fria från illusioner och kan dejta sådana som jag på lika villkor. Min särbo har inget behov av dyrbara presenter, hon har hyfsad lön. Till och med hennes finska visum är ett businessvisum. Hon är inte beroende av mig.
Livet har satt sitt likhetstecken mellan oss.”

Här finns en ”invandrartematik” som känns igen från Lindéns tidigare verk. Utlänningar, t.ex. finska män i Leningrad, kan hos kvinnorna där väcka misstankar – men också vara statushöjare. Men perspektivet, och vem som har makt och vem som inte har, är inte givet. Tematiken får ett intressant tillskott i följande iakttagelse om att logiken är kulturbunden:

”»Är han rik?»
»Varför frågar du egentligen?»
»Därför att det var till dig han kom, inte till mig», säger min dotter med eftertryck.
»Nej, han är inte alls rik», svarar jag fundersamt.
»Varför tar han då alltid spårvagn?»
Jag kan inte låta bli att le. Här i Helsingfors är definitionen på att vara rik en rak motsats till den i Sankt Petersburg.”

Överhuvudtaget växlar perspektivet i Lindanserskan. Här finns flera röster. I ”Esperal” tycks kvinnan och mannen, ovetande om varandras ton, så samstämmiga att man för ett litet tag förleds att tro på storheter som gemenskap och delad mänsklighet. ”De där magiska timmarna gick åt till oväsentligheter. Nu försöker jag pussla ihop dem till något meningsfullt”, säger kvinnan och illustrerar därmed hur berättelser kan skymma sikten för det som vi verkligen har framför oss. ”Det mänskliga” rymmer så mycket.

I Lindéns noveller balanseras med framgång mellan en inte övertydlig men i alla fall förnimbar cynism, och en tro på kärlek och medmänsklighet. Här finns mycket längtan, ensamhet, ensamliggande och ensamstående. En frågar:”För vem ska jag berätta om min kärlek?” Titelnovellen är en saga om människan och hennes förmåga och oförmåga att knyta an till ”den andre”.

Fjärilarna i bröstet

I Lindanserskan finns många dialoger och inre monologer förankrade i situationer, som ett möte på en bar eller i en simhall. Det finns en direkthet i stilen eftersom karaktärernas tankar ofta förefaller spontana, och inte intellektualiserade och/eller distanserade. De ibland naiva resonemangen och metaforerna är som hämtade från veckotidningar. De många fjärilarna i bröstkorgen känns som förlegade metaforer, men representerar å andra sidan ett språk som ligger nära till hands på tal om kärlek – och är helt på sin plats om man förstår Lindéns noveller som ett slags mytundersökande berättelser. Jämsides med de svulstiga, klichémässiga metaforerna finns en rask osentimentalitet.

Till sist vill jag säga att Lindén överraskar lika mycket som hon arbetar med välbekanta sagomotiv. Lyckan och olyckan är inte så förutsägbar som man emellanåt invaggas att tro.