Takakirves – Tokyo

Takakirves – Tokyo av Zinaida Lindén är uppföljaren till I väntan på en jordbävning från 2004. Berättelsen om Ivan Demidov, den ryskjapanska sumobrottaren, fortsätter. Men läsaren får nu också stifta närmare bekantskap med hans levnadstecknare eller ”litterära medium” Iraida Dahlin, hemma i St. Petersburg och Svenskfinland, men framför allt i den gränslösa och nationslösa litteraturen. Romanen rymmer drygt två år av ”Käre Ivans” och ”Kära Iraidas” samtal om sina emigrant- och immigrantliv. Via brev och e-post rapporterar de om sina livs glädjeämnen och sorger – sådant som gör oss till dem vi är.

Brev och närvaro

Ivan har gift sig med en japanska och är hemmapappa i Tokyo. Iraida bor med finlandssvensk man och två småbarn i småstaden Takakirves. Först växlar de gammaldags brev, men så snart Ivan får ordning på sin dator därhemma kommer de igång med e-postandet, som ger fart åt diskussionen och skapar närvaro i texten. Det är nu, mitt i vardagen som Ivan och Iraida skriver. Nu yr snöflingorna utanför fönstret, nu måste barnet hämtas från dagis, nu skall maten lagas …

Brevväxlingsformatet tillåter en myckenhet av ämnen och infall eller kanske till och med kräver det för att samtalet skall verka naturligt. Lika realistiskt är det inte att både Iraidas och Ivans mejl är så välskrivna; e-postande tenderar i allmänhet att gå undan med en ryslig fart och båda skall ju inte föreställa författare. Men det är den litterära kvalitén och brevväxlingsformatet som ger texten en lätthet – det tunga temat till trots.

Identitet som ofrånkomligt tema

”Alltid när jag hör ordet identitet osäkrar jag min pistol”, skriver Iraida. Ändå utgör samtalet en stor identitetsdiskussion. Ivan och Iraida diskuterar hur yrke, familj, könsroller, vänner, bildning, språk etc. påverkar vilka de är. Framför allt frågas vilken betydelse det har att de inte lever där de är födda utan har hittat nya hemländer åt sig. Det handlar inte bara om att utestängas, utan också om att utestänga, inte bara om infödingars fördomar gentemot immigranter utan även om immigranters fördomar gentemot de infödda.

Ivan och Iraida axlar i stort sett olika immigrantroller. Han strävar efter att vara så smidig som möjligt, medan hon problematiserar både den illvilja och välmening som finländarna visar henne. Iraida skapar ”en inre exil”, menar Ivan och skriver:

”Jag har slutat leva via tävlingar, segrar och förluster. Jag för en stillsam tillvaro som familjefar. Men du, Iraida, är en amazon! Hela tiden krigar du med någon. Hela tiden rusar du någonstans, längs den motsatta körbanan.”

Hon säger inte emot, utan talar om det goda och onda i sig – det godtrogna och det misstänksamma. Ivan och Iraida framstår på sätt och vis som olika röster inom en och samma person, Iraida. Så delar de också initialerna I.D., som ironiskt nog signalerar just identitet.

Identitetskrig

Sist och slutligen är Ivan och Iraidas livsberättelser tämligen sorglösa; de är ju båda framgångsrika utvandrare/invandrare. Men genom dem och det vardagliga kommenterar Zinaida Lindén smidigt och angeläget de identitetsdiskussioner som tycks ständigt aktuella både lokalt (i Svenskfinland) och globalt i vår senmoderna värld, som är så rörlig men också så fixerad vid gränser. Som fiktionens Iraida kan man tycka att allt identitetsprat är tjat, men kan ändå inte ignorera det, för alla är vi med om att berätta oss in i och ut ur gemenskaper och därmed innesluta och utesluta andra. Vardagen är politisk.

Takakirves – Tokyo kan läsas som en kritik av tendensen att vilja definiera och klassificera människor, identiteter. ”Klart det är krig. Det pågår i hela världen. Det utkämpas mellan de rotfasta och de rotlösa”, skriver Iraida i ett mejl till Ivan. Hon och hennes man lever i ett internationellt äktenskap och sitter ”på var sin sida av vaggan och vyssjar [sina] barn, som blivit till under vapenvila”. I anknytning till Iraidas trygga tillvaro framstår den dramatiska bilden som nästintill komisk, men sedd i ett bredare perspektiv är den effektfull och allt annat än lustig. Då identiteter baserade på jord och blod-tanken inte är gångbara måste nya skapas – och accepteras. Här förenas humor och blodigt allvar.

Brevromanen fungerar som en självständig enhet, även om den som sagt tar vid där Lindéns förra roman slutade. Som ett utsnitt ur en pågående dialog saknar den egentligen början och slut. Dialogen upprätthålls av både Ivan och Iraida, men den här gången är det hon som är intressantast och tar mest plats. Hon är en Don Quijote med inte bara väderkvarnar att kämpa mot.