Fem av våra kritiker analyserar fjolåret – och litteraturen som väntar

Vad läste Lysmaskens skribenter under 2025? Vilka böcker gjorde starkast intryck, vilka recensioner minns de, och vilka trender ser de? Vi bad fem kritiker blicka bakåt och framåt, och resultatet är både personligt, fyndigt och lite oväntat. Våra skribenter valde även ut en text på Lysmasken som de uppskattat lite extra mycket. Sist men inte minst listar de några trender. I grunden finns en viss oro.

Vår årskrönika om litteraturåret 2025 handlar inte om stora strömningar, utan om de böcker och formuleringar som fastnat hos Lysmaskens skribenter. I ett samtal som spänner över poesi, romaner, essäistik och kritik lyfts frågor om form, tid och motstånd. Framför allt ställer det spontant själva frågor om vad litteraturen håller på att bli.

När det gäller årets starkaste läsupplevelser framhåller skribenterna både språk och form som avgörande. Barbro Enckell-Grimm, kulturproducent på Läscentrum, lyfter fram en särskild bok ur årets skörd när hon ombeds välja en.
– Kanske Stefanie Tuurnas Maamaa i översättning av Kaj Korkea-aho, för att den förvandlar stamningen till ett eget litterärt grepp.

För Mio Lindman, redaktionssekreterare för Ny Tid, var Tatjana Brandts essäbok Drömmaren Rousseau den som gav det starkaste intrycket.
– Det var en modig och otidsenlig djupdykning i Rousseaus filosofi och värld – en resa som främmandegör oss från vår egen samtid. Själva texten ingjuter hopp genom sitt ivriga och fördomsfria möte med det konstiga, det prilliga och det ambivalenta. Boken är både kunnig och litterärt fascinerande.

Ralf Andtbacka, författare och förläggare, lyfter fram Isabella Nilssons Tomhet och ömhet. Han beskriver boken som stark litteratur om det såriga och olösliga, utan att det känns spekulativt eller förutsägbart.
– Balansgången är fantastisk på flera plan. Vem som helst kan känna igen något hos sig själv i boken. De som själva skriver gör det troligen i ännu högre grad. Livet är omöjligt, skrivandet likaså, men ändå skriver man, och överlever, tills vidare.

Böcker som stannar kvar

Bland bokpärlorna finns också romaner där tempo och livsberättelser står i centrum. Robin Valtiala lyfter fram en inhemsk bok som han också recenserat för Lysmasken under året: den omdiskuterade Quynh Trans roman När andra njuter. När han läser uppskattar han finurlighet, opålitliga perspektiv och brist på dogmer.
– Jag anser att det är en brist om en bok är tråkig. Det är ett kriterium som inte alla kritiker verkar bry sig om. Här är förloppet hisnande, språket uppfinningsrikt, och personerna levande på ett sätt som både roat och berört mig.

Daniel Wickström Grönroos, Kritikbyråns kritikombud, betonar poesin.
– Tua Forsströms diktsamlingar återvänder jag ofta till. I år särskilt Snöleopard, eftersom jag nyligen slutförde min gradu om just den diktsamlingen. Men framför allt för att den är en existentiell diktsamling som resonerar djupt med mig.

Gamla texter ger nya perspektiv

Årets läsning innefattar också återvändanden till äldre texter som ger nya perspektiv. Barbro Enckell-Grimm lyfter fram en sådan bok:
– Jag läser Giuseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden varje sommar, för dess lyskraftiga språk.

Hon läser den i översättning av Eva Alexanderson, och för att den fångar en brytningspunkt i Siciliens historia – Garibaldis landstigning på ön.
– Jag fascineras av de många perspektiven, där särskilt Concettas träder fram. Hur kan man leva med ett missförstånd hela livet? Romanen är dessutom en grann och stolt släktkrönika.

Boken ger en livlig skildring av en gruvort och den hutlösa utsugning som arbetarna utsattes för.

Mio Lindman återvände till Émile Zolas Den stora gruvstrejken från 1885.
– Boken ger en livlig skildring av en gruvort och den hutlösa utsugning som arbetarna utsattes för. Litterärt är den kanske inte ett mästerverk, men den erbjuder en fascinerande inblick i en tid, i ett politiskt språk, och i livs- och arbetsförhållanden. Här finns hopp och hopplöshet, ressentiment och drömmar om en annorlunda framtid. En mastig och stimulerande bok, även när den är som mest problematisk.

Ralf Andtbacka läste i stället Joseph Conrads debut Almayer’s Folly med behållning.
– Boken är definitivt inte hans bästa, men redan här syns allt som skulle komma att prägla hans författarskap: språket och stilen, den mörka människosynen, den moraliska brottningen, och granskningen av imperialismens konsekvenser.

För Robin Valtiala, med Spanien och Latinamerika samt Spaniens minoritetsspråk som specialintresse, är Mercè Rodoreda ständigt aktuell.
– Den här katalanska författaren läser jag kontinuerligt. Hon är ofta hård och chockerande, men i botten bor en humanitet som ibland knappt märks. När man väntar sig något drastiskt på nästa sida, händer oftast något ännu mer drastiskt än väntat.

När kritiken får ta tid

I samtalet återkommer vikten av tid för kritik. När Barbro Enckell-Grimm ombeds lyfta fram någon av årets Lysmasken-texter blir det Yasmin Nyqvists recension av Minna Lindebergs Jag skar mig i hjärtat. Hon säger att recensionen är infallsrik men tydlig, och med referenser till upplägg, handling och problematik.
– Den förtjänar uppmärksamhet för att den lyfter fram en av Svenskfinlands få ungdomsromaner. Nyqvists recension visar vilka litterära metoder Lindeberg använder och på vilka sätt författaren är en egen röst med modigt grepp som bryter konventioner.

Daniel Wickström Grönroos lyfter fram Mio Lindmans recension av Tatjana Brandts essäbok om Rousseau.
– Den har stannat hos mig som en synnerligen inlevelsefull och analytisk recension, nästan som Brandts bok själv.

Mio Lindman pekar på Ralf Andtbackas essä om Werner Herzog.
– Den rör sig på ett elegant sätt mellan konst och filosofi. Autenticitet eller manipulation, sanning som livsfråga, sanningsextasens estetik, orienteringsförmåga, AI – här finns allt. Det är urtypen av den typ av kritik jag uppskattar: den får oss att höja och sänka blicken, vrida den åt olika håll.

I snuttifieringens och det snabba tyckandets tid behövs kritiker som inte ställer sig i vägen, utan skapar dialog där både verk och recensent får komma till tals.

Ralf Andtbacka kommenterar, utan att veta om att Mio Lindman valt att lyfta fram just en av hans egna recensioner.
– I snuttifieringens och det snabba tyckandets tid behövs kritiker som inte ställer sig i vägen, utan skapar dialog där både verk och recensent får komma till tals. Många texter förtjänar att lyftas fram, och en som gjorde intryck är Mio Lindmans recension av Tatjana Brandts essäbok om Rousseau.

Robin Valtiala avslutar med en recension om barnlitteratur som gjort intryck på honom.
– Ett exempel är Pia Vuorios recension av Tanja Aumanens bilderbok Jag blåser tills det svalnar. Recensenten går djupt in i boken, som hon säger att har många bottnar. Det har hennes recensionstext också. Som Vuorio säger, ska man inte underskatta barn – hon underskattar inte heller vuxna som försöker minnas hur det är att vara barn genom barnböcker.

Vad hoppas vi på för 2026?

Framtidsblickarna är både personliga och olika. Barbro Enckell-Grimm vill se överraskningar på litteraturens område under det nya året.
Daniel Wickström Grönroos hoppas på fler debutanter och mindre säkra kort, men också fler diskussioner om litteratur och färre debatter om dess villkor.
Ralf Andtbacka uttrycker sin önskan med viss resignation.
– Att trenden bryts och att man slutar tala om innehållsproduktion. Men denna önskan lär inte gå i uppfyllelse, så jag ställer hoppet till en mindre sak: att få många fina läsupplevelser.

Robin Valtiala målar en mer drastisk framtidsbild:
– En anti-AI-trend. Ett överenskommet bojkott av streamingtjänster bland alla författare och andra som tar litteraturen på allvar.

Jag hoppas på litteratur som vågar formmässiga språng och experiment, och som tematiskt söker bortom den bekanta mittfåran.

Mio Lindman återvänder till den röda tråden som också Lysmasken omfattar i sitt uppdrag.
– Jag hoppas på litteratur som vågar formmässiga språng och experiment, och som tematiskt söker sig bortom den bekanta mittfåran. Det vill säga litteratur som ger nya ingångar till att tänka kring livet och samhället. Jag hoppas på den lilla litteraturen som förmår söka egna vägar, bygga egna språkliga tilltal och får ha stora anspråk.

De här trenderna ser vi

• Barbro Enckell-Grimm: Bristen på nya röster, debutanter.
• Daniel Wickström Grönroos: Flertalet förlag, både finsk- och svenskspråkiga, ger inte böckerna den tid de behöver. Det är för många slarvfel och outvecklade berättelser som har vissa goda komponenter men som inte håller fullt ut. På svenskspråkiga sidan saknas också fler debutanter. En rolig trend är att den finlandssvenska poesin fortsätter att övertyga.
• Mio Lindman: Litteratur som undersöker människans relation till naturen är en tydlig trend. Autofiktionstrenden tycks ha mattats av.
• Robin Valtiala: Författare förväntas ofta skriva slätstruket och kommersiellt för att få utgivning. I dag ges böcker dock ofta ut på basen av namn, ibland med viss brådska – särskilt översättningar.
• Ralf Andtbacka: Jag har inte full överblick, men trots det märker jag att litteraturen alltmer tycks förvandlas från konstform till produkt. Boken blir en produkt bland andra produkter, och litteraturen riskerar att förlora sin konstnärliga tyngd.

I en annan årskrönika som publiceras senare tar vi tempen på våra kritiker i Danmark och Sverige. Till dess önskar vi alla läsare på Lysmasken en fridfull jul och ett riktigt gott nytt år. 

Läs också vad våra skribenter har att berätta om årets julläsning och julklappsböcker.